Så BUP säger typ ingenting?Så vad menar du att barnpsykologen har sagt då?
Jag tror att du har en selektiv hörsel, och lyssnar in det du menar talar för dina farhågor.
I dagsläget är hennes problem ögonkontakt dålig ordförståelse och fruktansvärt humör/envishet. Hon leker inte. River bara ut saker.Hon kan inte jättemånga ord och använder inte språket kommunikativt förutom hej hejdå titta mamma och pappa.
Med kommunikativt menar jag att hon tex inte säger 'där' när jag ber henne ex peka på lampan. Hon pekar bara. Hon kan inte heller svara ja eller nej utan skakar på huvudet till de flesta frågor. Möjligtvis kan hon le och skratta om man tex håller fram kex och frågar om hon vill ha.
Så vad menar du med detta som jag citerar här nedan då?
För dig har hon varit ett klockrent fall sedan vecka 1. Trots det tyckte inte bup så. Det lyssnar du inte på.
Det psykologen antagligen menar är att hon inte kan veta om ditt barn har någon diagnos, men hon kan aldrig ha sagt att din oro är befogad. Om ditt barn så har 1000 diagnoser är inte din oro befogad. Din oro gör INGET annat än förstör. Ingenting positivt kommer ur den. Du hjälper inte din dotter på något sätt. Alltså är oron inte något du skall ha, utan något som definitivt skall arbetas bort. Har psykologen sagt annorlunda bör du byta psykolog.
Har du visat denna tråd för psykologen än? Varför inte?
Att du fixerat dig vid att de hållit med om det då när de träffade henne för "ett tag sedan" och använder det för att kunna fortsätta intala dig det jag citerar här nedanför är ju själva problemet.
"Men det är något mer än mitt mående i detta."
Det är inte stöttning du söker, du skriver här för att kunna fortsätta göda dina orimliga föreställningar kring din dotter. Av någon anledning så är ditt behov av att ha en sjuk dotter enormt stort, och vad det beror på är något som du och din psykolog borde föra samtal om.
Fast det där stämmer ju inte med vad du skrivit förut. Du skrev nyligen att hon kittlade dig på foten och sade typ "killekill" och skrattade mot dig. Ett bra exempel på att hon visst kommunicerar med språket. Och hon behöver INTE upprepa det tio gånger eller göra det på din uppmaning för att det ska räknas. Det finns garanterat en massa sådana exempel till i er vardag som du bara väljer att ignorera eller glömma bort.
Överlag känns det väl som hennes brister var för sig inte betyder något. Förutom ögonkontakt möjligen. Men sammantaget blir det för många saker för att förbise
I helgen hade vi besök av en släkting hon träffat ofta. Mot henne har hon ett annat sätt. Hon härmar tex saker hon gör och säger. Det gör hon aldrig med mig
Så tror inte jag att det är. I och med att du upprätthåller en stark oro och känsla av att din dotter är avvikande (och dessutom så extremt avvikande att du är helt förtvivlad över det och inte ser någon som helst framtid för vare sig hennes eller din egen del) så hindrar du andra känslor från att komma fram och ta plats.
Du sysselsätter dig hela tiden med tankarna på och testerna av det funktionshinder du tilldelat din dotter för att inte tänka på och känna andra problem och känslor som du inte vill utforska. Det enda du vill utforska och dra höga växlar på är sådant som du redan på förhand bestämt dig för är synonymt med extremt grav autism och/eller begåvningshandikapp.
För mig ser det inte ut som om du har ett behov av att ditt barn ska vara friskt, du vill inte ens överväga möjligheten att hon är frisk trots att ett stort antal människor berättar för dig att allt du tagit upp hittills förefaller vara helt normalt och i sin ordning. Att din dotter klarat den ena kontrollen efter den andra trots att du varit helt övertygad om motsatsen har heller inte hjälpt, om du verkligen velat att din dotter ska vara frisk och du gång på gång fått kvitto på att inget är galet så hade det ju förstås gjort dig nöjd, men så är det inte för dig.