ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka
Anonym (Suck) skrev 2015-08-20 20:40:04 följande:
Ja precis så kommer det bli, eller inte
Men du skapar ju själv en helvete i nuet
Börja jobba NU
Inlägg från: Anonym (helt sluut)
|
-
Jag börjar snart jobba. Tror det blir toppen. Samtidigt lite laddat eftersom problematiken förmodligen blir tydligare på förskolan
-
Önskar att jag bara kunde fokusera på det positiva. Men det går inte.
Dottern är så ojämn på nått vis.
Det är inte så att hon är i sin egen värld liksom, för hon kräver och önskar ständig uppmärksamhet /bekräftelse i det hon pysslar på med.
Men allt är utifrån hennes vilkor. Säger jag hennes namn och hon håller på med något så tittar hon inte upp helt enkelt.
Ber jag henne peka på magen som jag faktiskt vet att hon kan göra hon det mest troligt inte ändå. Ber jag henne vinka hej då gör hon det mest troligt inte.
Men när någon av syskonens står i hallen och ska gå ropar hon glatt hej då och vinkar.
Och jag har hört att under autism utredning handlar det mycket om just vilja och intresse att visa vad man kan. Och det tycks hon sakna -
Magen kan hon numera. Försöker lära några till men går inte. Totalt ointresserad
-
Ja kanske är det begåvningshandikapp jag ser.
Jag vet inte. När jag läser om symptomen jag ser hos henne är det ju dock autism det visar på. Kanske kombinerat med en utvecklingsstörning.
Jag menar på inget sätt att uppröra någon med mina tankar och rädslor. För mig är det vida skillnad på tex asperger, adhd osv och klassisk autism.
Jag är inte orolig att min dotter ska vara något annorlunda eller ha vissa enklare avvikande beteenden och lättare svårigheter /svagheter i vardagen. Det tror jag många av oss har i större och mindre utsträckning.
Det jag är rädd för är bra mycket större problematik än så. -
Hur har era barn uppträtt första inskolning dagen?
-
Jag förstår det men kan ändå inte styra över det. Jag kan se att mitt barn i vissa situationer uppvisar ett annat med andra personer än hon gör med mig och det gör givetvis fruktansvärt ont i mig.Påven Johanna skrev 2015-08-22 11:36:10 följande:
Ts: förstår du och tar in att ditt bemötande, analyserande, bedömande, diskvalificerande och så vidare av din dotter kan komma att försvåra livet för henne? Att allt det kan få mycket negativa konsekvenser för lång tid för henne?
Hur känner du i så fall inför det?
Samtidigt tror inte psykologen (barnpsykologen) att hennes beteende helt och hållet kan skyllas på mig.
På ett sätt önskar jag ju att det gjorde det. -
Jag saknar inte totalt insikt. Men det är något mer än mitt mående i detta. TyvärrPåven Johanna skrev 2015-08-22 11:33:38 följande:
Det innebar stor ångest för dig att hon inte kunde peka ut magen. Nu kan hon det, men det imponerar inte på dig, och det kommer ju inget annat hon lär sig göra heller eftersom problemen finns hos dig.
Vad säger psykologen om att du inte har någon insikt när det gäller din egen situation? Det är ju betydligt vanligare hos psykotiska eller gränspsykotiska människor än det är hos människor som lider av förlossningsdepression.
-
Ja absolut. Och jag har sökt och får hjälp. Men det går inte fort nogAnonym (Förstår) skrev 2015-08-24 12:40:16 följande:
Oavsett behöver su hjälp att hantera oron. Ältande tar alltför stor plats.
-
Har kontakt med både BUP och vuxenpsykiatrin.Anonym (Förstår) skrev 2015-08-24 12:55:07 följande:
Så bra! Vad har du sökt för hjälp?
Det finns ingen som kan garantera att din dotter inte har autism precis som ingen kan garantera att hon alltid kommer vara frisk osv. Det är ju tyvärr så i livet och att skriva här att hon verkarnormal kommer inte hjälpa dig. Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer och jag hoppas verkligen du träffar någon som kan det!
Givetvis kan ingen här bedöma henne, men i alla fall kan man ju möjligen få en fingervisning om åt vilket håll det lutar.
BUP säger typ ingenting. De höll med om ögonkontakt bristen men inte mer än så. De pratar också mycket om att de inte vill förminska eller förbise föräldraroro. Typ 'ser föräldrarna nått vi inte ser så är det vi som ser fel'
Min psykolog har lätt att haka upp sig i att vi inte vet nått om dottern ännu. Som att när jag vill ha hjälp med oron har hon lust att tycka att 'ja men du kanske BÖR vara orolig. Det vet vi ju inte' -
Jo precis och det har jag också gjort men det är lika fullt som att hon har lust att tycka att om oron är befogad ska den inte arbetas bort på samma sätt. Svårt att förklara i skrift, jag förstår lite hur hon menar men samtidigt kan ju diagnos dröja. Av det lilla BUP uttalat sig så var hon inget klockrent fall då. Nu är det ett tag sedan BUP såg henneAnonym (Förstår) skrev 2015-08-24 13:26:15 följande:
Jag tycker det låter märkligt. Oavsett om det skulle vara något måste du ju få hjälp med din oro. För nej, du BÖR inte vara så orolig. Min son har autism och jag hade en period en stor oro. Den oron känner jag idag snarare förstörde. Det fanns ju ändå inget annat jag kunde göra mer än att vara en mamma för honom. Som jag skrev får jag en känsla av att lillasyster har en liknande problematik men jag har lärt mig att inte älta det och tänker att tiden får utvisa.
Jag tycker du ska säga till psykologen att du måste få hjälp med din oro.