BF Juni 2015

Jag känner som du, orolig och mest deprimerad av någon anledning.

Plussade 12/10 på BiM dagen. Blev då glad men igårkväll började jag bli deprimerad och nedstämd. Som om jag inte vill denna graviditet (första barnet). Men antar att det är normalt att känna så, jag vill ju ha barn och längtat. Men var inte beredd på att det skulle ta sig såhär på första försöket. Nu när det är verklighet så blir jag rädd och nedstämd. Hoppas det försvinner så småningom annars vet jag inte vad jag gör, för jag vill ha det här pyret! Möjlig att det är förlossningen som skrämmer, det har den slltid gjort. Men å andra sidan är graviditeten är väääldigt stor grej. Så det är nog helt naturligt iallafall för de flesta förstföderskor att känna som jag gör.

Vad "skönt" att jag inte är ensam, och fy vad tråkigt det är att man ska behöva känna såhär! Jag vet att man inte ska klandra sig själv för alla nedstämda tankar man kan få, men oj vad svårt det är att låta bli att få dåligt samvete.
Jag har idag mått mycket bättre efter att ha berättat för mamma hur jag känner, och hon pratade mig glad igen.
Men nu ikväll har jag känt mig lite nedstämd, det gör det inte lättare att jag har en jobbig praktik att gå till på dagarna - som bara gör mig orolig då jag inte alls trivs där. Hade varit lättare att gå hemma just nu och hinna tänka på vad som sker just nu. Enda jag kunnat tänka på är massa negativa tankar om förlossning, graviditet, känslor och om jag kommer bli en bra mamma osv. 

Det är viktigt, precis som du säger, att prata om det tycker jag med. Detta är inget man ska gå och hålla inne, jag brukar vara den som håller saker inne istället för att tynga ner någon annan. Men sen jag träffade min sambo för 5 år sen så ändrades det, han får mig att öppna mig för honom och det är ju skönt. Men man vill ibland inte visa sig ledsen i rädsla av att tynga ner andra runt sig. 
Nu är det väldigt svårt att inte visa sånt för min sambo då han känner mig, men just nu med denna nedstämdhet så går det inte att dölja... Jag hoppas bara att det försvinner snart så man kan få vara lycklig, som jag varit idag, på heltid :)

Kram på er allihopa!

Tycker det är en självklarhet att sambon ska veta att han ska bli pappa.
Anser att han är exakt lika delaktig i det hela som jag, och skulle aldrig någonsin få för mig att inte tala om nåt så allvarligt för min sambo, som också är min bästa vän.
Han fick reda på det i samma sekund som det extra strecket fick reda på det.

Okej om du inte lever med pappan, och det är ett engångsligg som gjort dig gravid, då förstår jag att man tvekar. Men när man lever med en människa som (förhoppningsvis) är mannen i sitt liv, varför ska man då dölja att han ska bli pappa?
Jag menar, vad gör du om du skulle råka ut för ett missfall? 
Tänker du inte tala om det för honom då heller, att han mist sitt barn som du bar på utan att tala om det?

Nae, min fästman är mitt liv och min trygghet så jag har svårt att förstå varför man väljer att dölja något för den man älskar och lever med.
Nu accepterar jag andra människors val, och du bad definitivt inte om min åsikt ang. det hela - men du skrev det, och jag tog mig tillfälle att kommentera det - vilket man får räkna med när man skriver inlägg här.

Lycka till!

Hero77: Ja, du ska absolut göra det som känns bäst för dig. Jag tycker bara att om du har bra relation med din partner så bör du berätta nu. Din partner har all rätt att veta lika snabbt som du, men det är fint att berätta för honom på hans födelsedag!

Till er som funderar över en bra app: Använd Gravid App! Den är superbra med massa information per vecka om bebis, sig själv som mamma, och för sin partner :) checklista för vad man bör införskaffa sig, kost under graviditeten och mycket mer användbart!

Hej tjejer!

Finns det nån där ute som också precis plussat, som känner sig nedstämd, ledsen osv?

Jag är jätteglad över att vi ska få vår första knodd, men känner mig så ledsen och rädd :(

Skriv gärna ett privat meddelande till mig om du i samma sits finns där.

Kram på er och stort grattis till bebisarna!

Tack för svar <3

Är medveten om att det är vanligt, men det hjälper inte med den vetskapen :/ är livrädd att jag ska få dessa känslor med mig genom hela graviditeten. Jag vill ju njuta fullt ut och kunna fortsätta vara glad om dagarna som jag brukar.

Tråkigt att man ska behöva känna såhär, usch.

Ja jag ska nämna det för min BM, inskrivning 31/10. Kram!

Kan inte ens föreställa mig hur kämpig det måste vara med sånna känslor när man har en till knodd att ta hand om.

Hoppas du mår prima snart och kan få njuta och ta hand om din 2,5 åring o vara glad.

Nu förväntar jag mig inte att en graviditet ska vara en dans på rosor, men man vill ju känna 100% glädje för det lilla knytet där inne.

Vi vill ju ha vårat lilla pyre, och jag HATAR att känna som jag gör, det ger mig dåligt samvete.

Okej, jag tror dig ang. att det blir bättre men för tillfälle känns det verkligen inte så..

Det hjälper inte att jag är på en praktik om dagarna som jag vantrivs på...

Men vågar inte tala om för AF att jag inte trivs, för då säger dem det till praktikplatsens chef och då kommer jag skämmas enormt då jag handlar där rätt ofta.

Nae, dessa hormoner gör att jag önskar att jag vore en sten...

Fläderpärlan: Jag försöker att tänka att det är en bebis där inne och inte ett missfall, jag är räddför själva graviditeten så för mig är det blandade känslor. Livrädd för missfall också såklart. Jag hoppas du mår bättre snart. Styrkekramar!

Milie: Tusen tack för råden! Jag försöker att intala mig själv att det är helt normalt, men är så rädd att ela gravfiteten ska kännas såhär..

Hoppas på att det försvinner snart!

Jag känner samma som dig, gravid i v6 och har svårt med glädjen då o då...