BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Hur kommer det sig att du fått hinnsvepningar före bf? Du har säkert sagt det, men min hjärna blandar ihop!

Jag har mensvärk nu, det började i natt och är värre nu trots en alvedon. Men that's it, ingen slempropp, vatten, eller värkar. Så det betyder ju inte att bebisen kommer snart. Får i alla fall hinnsvepning på måndag om kroppen vill :)

Det är snålt med bebisar här ja, men snart blir det förhoppningsvis bättre!

Nej det låter väldigt osannolikt men när det inte känns som vanligt börjar man fundera och drar ibland helt orimliga slutsatser.

Har kommit fram till att magen sjunkit lite trots att ingen ser det. För nu har jag inte ont i revbenen varje dag längre vilket tyder på att magen sjunkit lite. Skönt att slippa den smärtan.

Är det någons barnmorska som erbjudit att smörja tappen med prostaglandin?

En god vän till mig blev erbjuden det istället för hinnsvepning i vintras när hon väntade andra barnet. Hon frågade om jag inte kunde be om det nästa gång hos bm. Om jag fattat det rätt så är väl det samma hormon som i färdknäppen?

Det här saxade jag från niomånader.se

"Sedan 20 år har vi möjlighet att efterlikna den naturliga förlossningen genom att vi kan ge prostaglandin gel lokalt i livmoderhalsen eller i slidan, vilket ger en utmognad/uppmjukning av livmoderhalsen. Hos 30 % av de kvinnor som får prostaglandin räcker endast en behandling för att förlossningen skall starta medan hos de resterande 70 % behövs ytterligare prostaglandinbehandling eller ett värkstimulerande dropp."

Låter ju förträfflighet mina öron :)

Jag fick denna gel med båda barnen. Första gången behövdes även dropp efter ett tag, men andra gången så räckte det med gelen. Fick regelbundna värkar ifr¨n fösta värk och på kvällen kom grabben.

Är det någon som har erfarenhet av bröstpumpar? Berätta!

Jag har under de senaste dagarna upplevt total frånvaro av medmänsklighet och empati. Jag har upplevt total hjälplöshet för att slutligen hamna i en sorts tomhet där jag på något plan gett upp samtidigt som jag försöker intala mig själv att jag är stark. Jag klarar det här. Det som inte dödar, härdar, eller vad är det man brukar säga.

Min man, min underbara man gick för att söka asyl i tisdags. Han vill att allt ska gå rätt till, så han gick till migrationsverket för att söka asyl. Där får han rådet att gå till polisen, så ska de hjälpa honom med det.
Sagt o gjort, så går han dit. Väl där så tar de honom i förvar, tar från honom hans pass o hans telefon.
Jag får ett samtal från den ansvariga utredaren där hon säger att han ska skickas tillbaka minsann, till hans hemland. Jag kan lämna kläder o tillbehörigheter till honom men jag får inte träffa honom och jag får inte prata med honom.

Så, efter många dagars mailande och ringande, i försök att få tag i rätt personer för att reda ut detta. Få reda på våra rättigheter, vad vi kan och får göra. Hur det ska gå till på rätt sätt. Efter samtal efter samtal med poliser, migrationsverket och åtskilliga advokater så sitter jag nu här mer eller mindre utslagen.

Jag är höggravid, vecka 40 är jag visst i. Och det märks på alla sätt. Ni vet säkert hur ont och hur tung och känslosam man är i det här laget.
Och då, utöver det, så hemskt otroligt orolig för min man. Att vi dessutom har kejsarsnitt planerat till på tisdag, vilket närmar sig med stormsteg, hjälper inte särskilt mycket. Att inte veta om han kan vara med, om han ens kommer att få se sitt barn det första halvåret ens. Och hur i all världen ska jag klara mig helt själv.

Jag har bönat och bet om någon slags förståelse och empati från alla dessa myndighetspersoner, men får inget gehör någonstans ifrån. Vem är väl jag, denna ensamma lilla människa att försöka vinna något över dessa stora, höga myndighetspersoner.

Så nu, försökar jag hitta något slags konstgjort lugn för att inte sätta igång förlossningen i förtid och kanske få lite granna sömn innan vårt barn kommer till världen. Försöker hitta den inre styrka som kanske finns kvar där djupt inne så att jag klarar av att undvika att bryta ihop under operationen, och undvika att hamna i någon slags depression efter.

Ber om ursäkt för det långa inlägget, men jag kände att jag måste skriva av mig.

Har sån extrem halsbränna/sura uppstötningar så även om jag tagit flera tabletter gaviscon så hjälper det inte. Brukar räcka med eller två nu för tiden men inatt kommer det så fort jag ligger ner även om jag precis knaprat i mig tabletterna och jag ligger på dubbla kuddar. Jag är trött och vill sova men det går inte. Stark mat var nog den sämsta idéen jag haft på ett tag men jag var sugen och får väl stå mitt kast. Inte har vi någon mjölk hemma heller som kan lindra.