BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Jag har extrem spyfobi jag med så jag lider med dig enormt nu! Eller egentligen är det inte så mycket spyfobi för jag har inga problem med att någon spyr av andra anledningar, men spyr någon av magsjuka får jag sån panik så det finns inte. Att det gick 5år innan vi skaffade tredje barnet var just pga den här fobin, jag ville helt enkelt inte ha ett till barn som ska dra hem skiten från dagis. Tack och lov har min fobi blivit något bättre så det blev en trea ändå! :)

Jag håller tummarna allt jag kan för att du ska klara dig! Man vill ju verkligen inte få det när man har en nyfödd att ta hand om. Något som hjälper mig när vi haft det i familjen är att dels tänka att jag faktiskt inte kommer dö av att få det, det är inte ens helt säkert ATT jag får det, det går över jävligt fort, om en vecka är vi allihop friska och det är över, och framförallt försöker jag hela tiden tänka att jag kan inte vara rädd för något som inte finns än. Ingen mening att oroa mig för hur det ska bli om jag åker dit, så länge jag är frisk så är jag frisk!

Vi har haft det rätt många gånger men knepigt nog har det alltid bara varit ett av barnen som åkt dit och alla andra har klarat sig.

För mig har det alltid känts bättre att få vara den som tar hand om det sjuka barnet. Dels för att jag har lite bättre kontroll på att det blir städat som jag vill.. och dels för att jag hellre åker dit på det själv ganska snabbt om jag ändå ska få det än att sambon ska få det och så ska jag gå och gruva mig flera dygn till.

Hålet som sagt tummarna för att ni andra klarar er!

Sambon har inte haft det på över 25år så han kan man nog räkna som immun. Själv fick jag det när sonen hade det första gången (5,5år sedan) men då var jag gravid så jag antar att jag hade lite sämre immunförsvar då. Hade inte haft det på över 20år innan och har inte haft det sen dess heller trots att det alltid är jag som torkat och städat och tvättat när barnen haft det. Visst är jag enormt tacksam för att vi sluppit uppleva hur det är när hela familjen åker dit samtidigt men ibland tror jag att man är rädd just för att man inte fått uppleva det också. Tvingas man uppleva det så ser man ju att det går att ta sig igenom det levande;)

Försök äta något (hur svårt det än är). Trots allt är det "trevligare" att ha något att spy upp om du åker dit än att spy på tom mage. Det är så man måste tänka även om jag vet att man inte resonerar så i ditt läge:)

Min stora son blev magsjuk i lördags, dålig timing då min syrra var på besök (de bor 50 mil bort) med sina tre barn... Och nu i natt blev jag magsjuk. Vet inte hur det blir med lilleman, jag är mest orolig för mjölkproduktionen nu när jag blivit så uttorkad.

Föräldragrupp ska vi på på torsdag första gången. Om vi är friska. Blev så glad att man fick vara med vid andra barnet också.

Usch då att lillen fått det :( men såna gånger är det ju extra bra att de ammas så de får i sig allt de behöver:)

Ibland känns det svårt att vara förälder. Ska man följa barnet eller är det bättre att barnet hänger på? Idag fick han hänga på för vi skulle fixa ny diskmaskin (vad smidigt att den håller på att ge upp när man har betydligt lägre inkomst... ), veckohandla och fixa lite saker på claes olsson och apoteket. Skrik på media markt. Jag ammade i bilen medan mannen var på CO. Sen fick mannen köra något extra varv med bilen medan jag var på Ica och började handla. Men eftersom jag glömt plånbok hemma var han tvungen att ta med ett skrikigt barn in i affären. Apoteket hoppade vi över. Hela utflykten resulterade i att H inte fått sin långa förmiddagslur och var därefter så övertrött att han bara skrek i panik när jag skulle söva honom i vagnen. Så ingen långpromenad idag utan tillbaka till soffan och där har han till slut lyckats somna på mig. Vågar inte flytta honom nu när han äntligen kan sova (trots mannens oväsen med skruvdragare och dammsugare)

Jag misstänker att min lille också är lite sjuk. Fick du några särskilda råd ang bebis?

Åh vad jag känner att jag blev irriterad på min barnmorska. Var precis på efterkontroll, allt såg bra ut, men hon började med att ta upp den där kurvan man får från förlossningen och säger "du verkar ju ha haft en snabb o fin förlossning". Jaså, tänker jag, försöker förklara att den inte var så bra som hon ser på pappret men hon envisas med att säga "om man ligger mellan dom här två går det i normaltakt o din ligger ju lite ovanför". Jo, alltså den gick rätt snabbt (5 timmar aktiv förlossning), men det slutade ju med att jag hade en barnmorska liggandes över mig pressande på magen, en i vardera ben och sen en läkare mellan benen som slet ut ungen med en sugklocka... O när han väl kom ut hamnade han ju på neo i c-pap, men det hade hon nu inte orkat ta reda på... Kännet mig bara så besviken, när hon varit så bra under hela graviditeten men så ointresserad nu efteråt... Fick inte ens chansen att prata om förlossningen, utan hon konstaterade bara att det var en normal förlossning, även fast min förlossningsbarnmorska sa till mig att det räknades som en förlossning med komplikationer...