Vi fick rådet från bvc att bara ge gröt och mat i början. Allt med frukt kan vänta så det inte blir som snö skriver att de bara vill ha frukt. Däremot är katrinplommonpure okej då vi har en liten som är förstoppad jämt. För det är bättre med katrinplommon än att börja med medinciner för trög mage.
Alltså denna vikthets på småbebisar driver mig till vansinne! Selina ligger EXAKT på mittenkurvan både längdmässigt och viktmässigt. Är med andra ord lika stor som "medelbebisen". Går upp ca 200g/vecka. Om hon så legat långt över ÖVERSTA kurvan tycker jag inte det finns något att diskutera.
I förrgår fick jag höra att vi nog måste ta dopet rätt snart, för så tjock som Selina är nu har hon väl redan vuxit ur dopklänningen. Det är alltså en dopklänning som våra andra barn haft också och de döptes när de var 9 månader och då var klänningen rätt stor. Selina är alltså för tjock för den redan nu vid halva den åldern? Tror inte det!
Och så måste vi ju för guds skull byta bilstol åt henne för hon är ju för stor för babyskyddet. Då har vi fortfarande spädbarnsinsatsen ("dynan") i för att hon satt jättedåligt när vi tog bort den!
Måste man kunna räkna revbenen på en 4månaders bebis för att det ska vara godkänt? Fan vad förbannad jag blir, får de inte ens vara bebis ifred innan vikthetsen ska börja?
Josefin verkar ha nån slags social fobi...
Idag var hennes farbror här en snabbis, och när han pratade med henne när hon satt i matstolen började hon illvråla. Hon skrek hysteriskt ett par minuter innan sambon lyckades lugna henne i ett annat rum, men när hon fick syn på sin farbror igen var det kört.
Hon blir så varje gång vi är hos min eller sambons föräldrar också, men när de kommer hit brukar det funka bättre.
Jag fattar inte varför hon blir så här, och jag vet inte vad vi ska göra för att hjälpa henne. Hon är bara fem månader, och hon har varit så här jämt. Brukar de inte bli blyga först senare?
Vi har i alla fall haft några strålande dagar och nätter. Hon har somnat själv i sin säng för en tupplur en gång, varit lätt att söva på kvällen, har inte ätit alls på natten, och varit glad och nöjd på dagarna. Underbart!
Vad skönt att höra att vi inte är helt ensamma om det här. Jag hoppas att det här är övergående, vill såklart att hon ska känna sig trygg och glad även med andra.
Njuter fina dagar på Koster... Vår första familjesemester, vilken lycka! Dock fortsatt massor av nattuppvak... Men, men. Kan väl inte få allt lätt? Någon gång sover han väl?
Håller med om att det är helt sjukt att diskutera barns vikt, och att folk tycker att det är fritt fram och kommentera. Bvc säger att W har börjat tappa i vikt och behöver äta mer, samtidigt som svärmor kommentarer att så tjocka barn som jag har det har hon minsann aldrig haft (nu lider 3 av 4 av fetma, bara min man som inte är tjock). Jag var in på apoteket och då kommer det fram en tant och kommentarer att W är en riktig tjockis. Även min mamma kommentarer det, fast då kommentarer jag att hon är en tjockis.
Såg förresten ett inlägg som delats flitigt på fb typ förra veckan om en 4 åring som varit väldigt sjuk och fått kortison och svullnat upp. När de gick på McDonalds eller handlade godis så tittade folk snett på dem och sa saker högt. Pojken var som sagt 4 år och förstår vad de säger. Hur fan kan folk vara så elaka mot ett barn?
Precis som septemberbarn08 sa så brukar det där komma vid 8-9 månader och det stämde verkligen på min dotter. Med lillebror däremot kom det vid ca 4 månader. Han kam bli ordentligt ledsen bara nån tittar på honom och pratar med honom, men inte alltid. Han har blivit ledsen av både mina och min mans föräldrar vid några tillfällen, men ibland skrattar han istället. Jag har börjat fundera på om det hänger ihop med mat och sömn. Igår var jag på jobbet en stund och då var han på strålande humör och gick från famn till famn. Så utvilad och nyäten är han ett riktigt charmtroll oavsett vem som pratar med honom, trött och/eller hungrig blir han ledsen så fort någon annan än jag och maken håller eller pratar till honom.
Vi är forfarande "noga" med att W ska bli van med mycket folk, men jag har också märkt att när han blir ledsen så är det helst min famn han vill till.
Linnea får sådana attacker ibland. Helt oväntat, med vissa vänner som varit hemma så blir hon helt hysterisk när hon ser dem. Jag tror inte det är separationsångest utan mer att hon av någon anledning fått för sig att just de är "farliga". Lite pinsamt och besvärande...
Gemensamma nämnaren har varit att det har varit personer utan egna barn som kanske är lite osäkra på hur man gör med en bebis, kanske den osäkerheten hon snappat upp och reagerat på av någon anledning.
Vi lever ett väldigt socialt liv men många middagar, fester och tillställningar, så det är många som vill hålla W och mysa med honom, vilket vi alltid säger ja till, vi har båda skilda föräldrar så det finns många uppsättningar far- och morföräldrar samt syskon, plastsyskon och vänner, så det finns många som vill ha honom och känner sig delaktiga så det har väl fallit sig naturligt att han skickad runt bland famnarna. Men jag gillar det, sån var min uppväxt också, med stor släkt och många barnvakter, så för min del är det skönt att han känner sig trygg hos andra och inte blir helt mammafixerad. Men jag har ju ändå märkt att när han väl blir kinkig så slår inget min famn. Vilket väl är i sin ordning. Men han är en glad och trygg pojke för det mesta som älskar att hänga med andra och dra dem i skägget, håret och halsbanden. Jag vet inte, men jag tror att det har hjälpt, att han alltid har fått träffa så mkt folk. Och han har aldrig varit sjuk. (Ta i trä.)