Mest bisarra/tråkigaste/konstigaste bröllop ni varit på?

Uuuääää vad pinsamt! Märkte brudparet? Trist på deras stora dag att nån annan dabbar sig så.

Mitt mest konstiga minne är från då min dåvarande bästis gifte sig. Bröllopet var fint och även festen var lyckad tills dess att hennes pappa kommer fram och vill prata ut med  mig.

Till saken hör att jag blev misshandlad när jag var mindre av min styvfar. Jag var mycket hos min bästis och hennes familj men sa aldrig nåt om hur jag hade det hemma, mest för att jag på nåt konstigt sätt ville skydda min bästis föräldrar som jag tyckte mycket om. Ville helt enkelt inte att de skulle bli ledsna för min skull. Men tröstade mig med att om de visste hade jag kunnat få bor där. Detta räddade mig i många mörka stunder då jag ibland fantiserade att ett annat liv bara var ett samtal bort.

Löjligt tänkt men så gick i alla fall tankarna hos mig då jag var mindre.

På bröllpsfesten berättar alltså hennes pappa att de visst känt till hur det var hemma och att de ibland pratat om att hjälpa till men att "det alltid rann ut i sanden".

Den informationen kände jag att jag kunnat vara utan, speciellt då den dagen. Mina tankar om att de skulle hjälpt till om de hade vetat var ju just det som gjorde att jag orkade så det finns ju kvar men att få veta att de ändå svek gör än idag ont.

Mitt mest konstiga minne är från då min dåvarande bästis gifte sig. Bröllopet var fint och även festen var lyckad tills dess att hennes pappa kommer fram och vill prata ut med  mig.

Till saken hör att jag blev misshandlad när jag var mindre av min styvfar. Jag var mycket hos min bästis och hennes familj men sa aldrig nåt om hur jag hade det hemma, mest för att jag på nåt konstigt sätt ville skydda min bästis föräldrar som jag tyckte mycket om. Ville helt enkelt inte att de skulle bli ledsna för min skull. Men tröstade mig med att om de visste hade jag kunnat få bor där. Detta räddade mig i många mörka stunder då jag ibland fantiserade att ett annat liv bara var ett samtal bort.

Löjligt tänkt men så gick i alla fall tankarna hos mig då jag var mindre.

På bröllpsfesten berättar alltså hennes pappa att de visst känt till hur det var hemma och att de ibland pratat om att hjälpa till men att "det alltid rann ut i sanden".

Den informationen kände jag att jag kunnat vara utan, speciellt då den dagen. Mina tankar om att de skulle hjälpt till om de hade vetat var ju just det som gjorde att jag orkade så det finns ju kvar men att få veta att de ändå svek gör än idag ont.

I mitt tycke så hade det bäsa bara varit om han hade varit tyst och inte fösökt lätta sitt dåliga samvete, vare sig den dagen av alla dagar eller någon annan dag heller för den delen.

Jag menar på riktigt, vad hade han förväntat sig att jag skulle svara "Åh, men det gör ingenting att ni var för fega och lät det vara."

Usch för människor som bara tänker på sig själva utan en tanke på hur det mottas av andra...

Smuts!

Jag var inte själv bjuden till bröllopet, men jag arbetade i kyrkan och var således på plats. Paret som gifte sig(och gästerna) var nudister och ville då gifta sig nakna, men det gick inte kyrkan(tack!) med på så under själva vigseln var alla utom prästen iklädda badrockar.