Eveluskan skrev 2015-01-17 09:33:59 följande:
Här sitter jag nu i sängen med en sov-snyftandes liten Bastian på bröstet med världens sämsta samvete och ett brustet mammahjärta. Bastian har visat tendenser till mitt humör som jag hade som barn, ( är halvt utredd för adhd) han får världens utbrott. Sådär så man blir så arg att det gör ont i hela kroppen och man blir alldeles mör när det väl går över. Riktig rackarns ilska. Det liksom bara svartnar och ingenting som någon gör hjälper. Jag gör som min mamma gjorde med mig, jag sitter och håller om och håller fast tills det ger med sig och det skär i hjärtat när han skriker ut sin ilska. Tillslut så kapitulerar man och tillåter trygghetskänslan att komma tillbaka och det är då som han somnar på mitt bröst. Själv så brukade jag somna av utmattning i mammas knä, men jag var ju lite äldre också. Både jag och Adrian var beredda på att det var mycket möjligt att Bastian skulle få samma temperament som mig då det liksom går lite i släkten och vi har pratat taktik och peppning angående detta. Men nu sitter jag här och gråter av mitt dåliga samvete, inte fasiken ska en liten bebis behöva må så här. Och att det kommer från mig gör det ju inte lättare, stackars barn. Jag själv har lärt mig att hantera mitt humör och det är mitt stora fokus hos Bastian nu, att lära honom att hantera det och finnas här för honom. Ha vilket tyck synd om mig inlägg det blev men det är så skönt att få ventilera hos er härliga mamas <3
Finaste Evelina. Bastian har tur som har en sån fin mamma som dig. Du är medveten om dina egna problem och vill göra allt för att Bastian ska få det så bra som möjligt och må så bra som möjligt. Att vara medveten och aktivt kunna jobba med det är det bästa du kan ge honom, det är inte många barn som får den chansen. Många får växa upp med känslan att vara "jobbiga barn". Du vet redan vad hans temperament Kan bero på och har då en helt annan förståelse för hans beteende. Du är en Fantastisk mamma!!!! Men det är inge roligt när man ser sitt barn ha det så jobbigt :( Jag hoppas som Veronica säger att det kanske är en fas och att det kommer lugna sig. Adhd visar sig ju på så olika sätt så det är svårt att jämföra olika barn. Här får du alltid stöd men om du behöver stöd på hemmaplan så hoppas jag att du/ni vågar be om hjälp! Styrkekramar till dig!!
