Om man inte vill ha barnen?
Om man inte är jätteförtjust över att barnen bor hos en.
Hur gör man då?
Blir det ett tvång till det av familjerätten eller domstolen?
Om andre föräldern vill det alltså...
Om man inte är jätteförtjust över att barnen bor hos en.
Hur gör man då?
Blir det ett tvång till det av familjerätten eller domstolen?
Om andre föräldern vill det alltså...
Fyfan säger jag... Vissa ska inte ha barn alls!
Då finns det inget som heter ansvar heller!
Om den ena föräldern inte tar ansvar för sina barn lär det ansvaret (i alla fall i praktiken) gå över till den andra föräldern. I normalfallet tar den andra föräldern då ansvaret för barnets bästa. Dvs om den ena föräldern inte vill träffa sitt barn blir det oftast så för att den andra förälder går in och täcker upp den första förälderns brister. Oansvarigt av förälder ett kan tyckas men är man först med att frånsäga sig ansvaret finns inga samhälleliga påtryckningar vad jag vet. Det enda ansvaret som finns är ett visst ekonomiskt ansvar.
Skulle även den andra föräldern avsäga sig ansvaret skulle ju olika former av stöd för att hjälpa föräldern i föräldraskapet kopplas in. Gissningsvis (förfomsfullt från min sida) främst riktat till förälder nummer två, särskilt om denne är en mamma.
Men skulle detta inte fungera kan barnen omhändertas. Naturligtvis är det en allvarlig brist i föräldraskapet om barnet inte har någon stans att bo för att båda föräldrarna förnekar det boende.
Har svårt att tro att det går så långt dock utan oftast slutar det med att en förälder får ta båda föräldrarnas ansvar.
Det borde rimligen gå att avsäga sig sina barn. Män gör det ju hela tiden. Fast då brukar barnen fångas upp av en mor som är villig att ta på sig ansvaret. Vet inte riktigt vad som händer när INGEN av föräldrarna är villig att ta på sig ansvaret för barnen. Men kontakta socialen och fråga dem? De borde veta.
För ett antal år sedan blev vi familjehem för en 10-årig kille, han "blev över" vid föräldrarnas skilsmässa. Det blev en vårdnadstvist åt fel håll, kan man lugnt säga.
Ingen av föräldrarna ville ha barnen. Det slutade med att den ene föräldern ( i det här fallet pappan) helt avsade sig vårdnaden. Mamman behöll vårdnaden, hade umgänge med sina barn då och då, men pojken och flickan fick växa upp i varsitt familjehem.
Idag är de vuxna. Jag behöver väl knappast tala om vad de har för relation med sina biologiska föräldrar...?
Flytta långt bort så slipper du.
Borde RIMLIGEN?? Det ska väl inte vara rimligt att avsäga sig barn?
Det är orimligt att samhället tar lättvindigt på att barn lämnas lätt av sina föräldrar.
Lika illa anser jag. Men visst, kvinnor förväntas ta större ansvar. MEN oavsett kön så är det lika illa om man väljer att ha barn och sedan väljer bort dem för att livssituationen inte passar.
Jag kan endast tänka mig att man som förälder vill göra det bästa för barnet genom att spendera mindre tid med dom om man hamnar i en personlig kris, så som en djup depression. När man hamnar i en väldigt djup depression så bör man inte ha sina barn hos sig. När man inte ens kan ta hand om sig själv och även har självmordstankar m.m. då ska man inte ta hand om barn.
Så om det är detta som är anledningen i Ts fall, då förstår jag. Annars har jag svårt att förstå!
Ja jag funderar också i tankarna kring utbrändhet där man i stort sett inte orkar ta sig ur sängen, eller sjukdom som gör att man ej orkar. Har man ett missbruk så kan ju det också vara ett skäl.