Hej
Vi försöker nu få till nr 2. Är inne på andra försöket, stimuleras med menopur för att få en ägglossning, men gör sen "jobbet" själva. Hittar inte alls många trådar om såna som använder menopur eller puregon endast för ägglossningsstimulering, utan att sen gå vidare till IVF.
Skulle vilja byta lite erfarenheter eller helt enkelt följas åt med någon annan, om det finns någon där ute som är i liknande sits??
Ja nu är det nog försent i så fall. Har inga ÄL-tester heller. Men jag hade inte fått någon höjning på tempen idag så jag inbillade mig nog bara... Men lite spännande är det ändå. :)
Idag har jag en väldigt jobbig dag. Senaste veckorna har flertalet fått sitt andra barn. Flera jag känner ska ha inom ngn månad. Jag är 32år med en son på 18mån och alla frågar mig hela tiden om det inte är dax för en tvåa snart.
Jag ler och säger; "inte just nu, jag är inte så stressad över det".
Egentligen gråter mitt hjärta och jag är livrädd för att aldrig få bära ett till barn, inte få känna de första sparkarna, ligga i smärta på förlossningen, aldrig lyckas ge ett syskon till min fantastiska son.
Idag är det tungt. Jag har börjat småblöda, vilket säger mig att min kropp är lika osamarbetsvillig som vanligt.
Tiden tickar och jag kan inte göra ett skit för att påverka min egen framtid.
Andra ligger lite med varandra när de väl bestämt sig. Annars kommer det ändå. Det liksom är så naturligt och enkelt där ute i den vanliga världen....
attlangta01: Jag känner precis som du! Det är så påsfrestande, och stressande, att inte kunna göra något åt det. Att allt ligger i slumpens (och läkarnas) händer. Själv bara är man. Går och hoppas och önskar och längtar men ändå blir man besviken gång på gång. Medan "alla" omkring en blir på smällen bara av att titta på ett par kalsonger. :P Flera av de mammor jag umgås med försökte i 1-2 månader innan de blev gravida. Hur är det möjligt?! Nu när man vet hur svårt det faktiskt är att bli gravid (och hur dåliga oddsen är ÄVEN för de utan fertilitetsproblem) funderar man över hur nån över huvud taget kan bli gravid. Jag menar ÄVEN om man prickar in rätt dag(ar) så är det vad jag förstår knappt 20% att det lyckas, och 20% av de som gör det, får missfall. Jag kan verkligen inte förstå hur alla tycks bli gravida utan att knappt ha försökt. Varför ska det vara så himla svårt för oss? Orättvist är verkligen rätt ord för den här situationen men befinner sig i nu.
Ingen har frågat mig om vi vill ha fler barn snart, men å andra sidan vet ju alla som jag känner att vi fick kämpa några år och gå igenom IVF för att bli gravida med vårt första barn. Så då finns kanske en större känslighet för ämnet, jag vet inte? Hur var det med din son, attlangta01, blev du gravid spontant eller med fertilitetshjälp?
Det verkar banne mig helt jäkla omöjligt att "sexa på" just nu! Min sambo är hur trött som helst, hela tiden. :( Så frustrerande, när man går och hoppas på ägglossning!
Kan verkligen relatera till er frustration! De gör ont i mig mer och mer för varje månad som går och jag inte blir gravid. Jag vill så gärna ge min dotter ett syskon som hon kan dela vardagen med. Min syster är ett år äldre än mig och vi har verkligen haft nytta av varandra i alla situationer.
Och just den där känslan om att aldrig få vara gravid igen. Jag saknar det så mycket! Min dotter föddes förtidigt och de sista veckorna är som bortglömda så det känns som jag blev snuvad på halva graviditeten. Det blev även kejsarsnitt och jag har alltid velat föda vaginalt för att förstå hur det känns. Så det skulle vara otroligt knäckande att aldrig få chansen att gå igenom detta igen och få nya möjligheter. :(
Och allt annat runt omkring, första sparken, första ultraljudet, cravings och allra mest en liten bebis att lukta på och mysa med. En vacker dag kanske de blir vår tur! Och våra små får äntligen bli storasyskon.
Och jag känner igen mig i det du säger! Min son föddes sex veckor tidigt och enda från att han var nyfödd har jag känt mig så "lurad". Jag fick inte de där sista veckorna när man är som störst. Och jag kom aldrig till den där känslan att "nu får han ta och komma UT!". Jag var inte alls redo och det tog mig ett år att knyta an till honom ordentligt. I flera månader efter förlossningen saknade jag bara magen och att vara gravid, trots att jag hade en liten bebis. Det var inte kul alls. :( Så jag förstår verkligen hur det känns. Jag drömmer också om sparkarna och ultraljuden och förhoppningsvis de där sista veckorna av graviditeten. :)
Men jag tror nog det kommer hända för oss! Tålamod!
Vattenliljan: fertilitetshjälp. Dock vid första ägglossning vid denna typen av behandling.
Mitt ex och jag försökte dock i tre år och gjorde otaliga behandlingar: tabletter, sprutor, insemination, ivf.
Berättade inte för någon innan min son kom. Nu vet vänner och familj min historia i stora drag. Men då min son blev till ganska lätt, så verkar ingen tänka på att det kan bli svårt för oss igen... 
Det är bara min mamma som vet att vi försöker igen nu.
Det här med att sexa på bestämd tid är aldrig någon höjdare!
Vattenlilja: vad skönt att höra att du också kände att du blev snuvad på slutet. Min dotter föddes 5 veckor förtidigt och jag låg med viloläge från vecka 28. Jag hade inga problem att knyta an med min dotter när hon föddes men jag hade jättesvårt att greppa att jag inte var gravid längre. Jag kände mig inte alls klar, graviditeten hann inte bli jobbig och min kropp och huvud fattade inte att jag inte var gravid längre vilket var riktigt tufft att gå igenom.
Jag längtar till den dagen då sex är spontant och riktigt njutningsfullt igen.
Jag var och fikade med en kompis idag som har en tjej som precis fyllt 1år. De har bestämt sig för att skaffa syskon nu. Så för några månader sedan köpte de en syskonvagn.....
I såna lägen blir jag så jä-la avundsjuk.
Jag har inte lyxen att kunna planera ett barn. Jag vill så gärna en gång till, men vet inte ens om den drömmen någonsin kommer bli sann....
Dem köper en syskonvagn innan de ens är gravida... För dem är det så enkelt...