Vi som äntligen är gravida efter IVF/ÄD 2014/2015

Nja. Man börjar väl inte sådär som allmän rekommendation liksom. På 70-talet var det väldigt populärt att misshandla bröstvårtorna med frottéhandduk, citron, nypa, dra o.s.v. Efter det har man kommit på att rätt sugteknik och tag om bröstet är det som är viktigt. D.v.s. att man inte skall hålla på med vårtorna på det där sättet.

Jag har använt pumpen lite, just för att vänja mig vid att någonting suger på brösten allmänt. Vårtorna låter jag vara. Men eftersom pumpen är värre så kan man väl sammanfatta med att nej, gör ingenting

Sillavi, jag har också haft mina fighter med dessa oflexibla säkerhetsvakter på CDG...de är verkligen märkliga, speciellt på terminal 1 (där SAS finns). Så jag förstår dig verkligen!

Kram

Jag tycker det låter som att du har en mamma som verkligen bryr sig om dig och som vill vara delaktig, men ni kommunicerar inte på samma sätt. Sen menar jag inte att du ska "ta skit", men kanske tar det mindre energi att bara låta henne hållas än att bli irriterad på hur hon säger o gör saker, det var mer så jag tänkte. ;)

Johjen - förstår din frustration när din mamma tar på sig offerkoftan för att hon ansträngt sig så att hitta presenter. Antar att hon är ganska lättsårad...men vill också ge dig en bild av hur det kan vara på andra hållet: Vi har inte fått en enda grej av någon av våra föräldrar och det känns inte heller så kul. Inte för att vi vill ha en massa grejer, vi har ju allt vi behöver, men det hade varit roligt om någon köpt nåt litet bara för att visa att de också längtar. Då hade jag inte brytt mig om det så var världens fulaste gosedjur, hade blivit glad för omtanken. Man vet ju själv hur svårt det är att köpa "rätt" grejer när nån fått barn...

Bara lite tankar, antar att det är omöjligt att bli nöjd när man har så mycket graviditetshormoner som vi, haha

Det har påverkat mig i min roll som mamma. Jag ger mina barn mycket frihet under ansvar gällande allt. Jag finns alltid bakom och stöttar och pushar och det vet och känner de också.

När det kommer till fritidsaktiviteter så får de välja själva för det fick inte jag göra. Jag tvingades att sjunga i kyrkokören (jag är tondöv) och så tyckte hon att det var passande att jag dansade balett.

Hon har alltid kritiserat mig ända sedan jag var barn och det eskalerade när jag fick egna barn. Hon skulle bestämma vad de skulle äta, vad de skulle ha på sig och hur de skulle uppfostras. Kritiserar man henne eller ryter ifrån så börjar hon gråta eller stormar ut genom dörren. Jag går dessvärre inte på det längre "kärringar" som använder tårar som ett maktmedel har jag inget för.

På grund av hur hon behandlat mig har jag blivit väldigt ödmjuk inför livet och inför andra människor. Har också insett att min mamma är min största fiende och att hon förmodligen lider av psykisk sjukdom

Hej allihop!

Ja inte är det lätt det där med föräldrar. Jag har också en lite sådär relation till min mamma. Dock är hon inte så på och hör inte jag av mig på några veckor så är det inte säkert att hon gör det heller, så hittills ingen press kring graviditeten. Däremot har jag blivit rejält arg på henne vid ett par tillfällen, som för några år sedan när hon berättade om vårt ivf:ande för hela släkten! Det som jag tyckte var oerhört privat och jobbigt och inte alls ville få frågor om på varenda släktkalas. Men jag skickade ett argt mejl till mamma och krävde att hon skulle prata med släkten och säga att hon berättat utan min tillåtelse och att jag inte ville att folk skulle fråga om det. Och hon gjorde som jag sa och bad mig om ursäkt, så hon fattar ändå vad man säger.

Med min pappa är det värre... Han är med största sannolikhet manodepressiv (även om han vägrat gå till läkare för det i hela sitt liv) och gjorde min uppväxt till ett helvete. Som tur är lämnade min mamma honom när jag bara var 4,5 år och hon fick ensam vårdnad men vi (jag och min storasyster) tvingades till pappa varannan helg. (Konstigt land vi lever i där en förälder har "rätt" till sitt barn trots både psykisk och fysisk misshandel. Men det är en annan diskussion...)

Nu som vuxen är vår relation minst sagt ansträngd och jag blir arg nästan varenda gång jag pratar med honom. Har inte berättat för honom om graviditeten än, det får bli på lördag då vi ska på kalas hos honom. Suck, har ingen lust... Han är fanatiskt kristen och kommer GARANTERAT gnälla om att vi inte är gifta och lägga sig i en massa istället för att bli glad. Han kommer definitivt bi sårad för att jag inte berättat förrän i vecka 23 och gnälla om det också. (Istället för att fatta att det är han själv som förstört vår relation från dag 1, och att det är därför jag inte berättar om mitt liv för honom.)

Sen kommer han köpa massa kristet trams till barnet precis som han gör till min storasysters dotter. Barnens bibel, kristna barnböcker och -dvd:er etc etc. Hon och jag har helt olika sätt att hantera pappa så hon har alltid tagit emot grejerna, sagt tack och sedan slängt dem. Men jag har alltid känt att jag måste markera för honom att jag är jag, så det lär bli en hel del bråk framöver då jag kommer att lämna tillbaka all skit till honom. Det blir ju kul...

Så, nu fick jag gnällt av mig lite också. Inte är det lätt med föräldrar inte!