Vad är det "värsta" du gör mot ditt barn i uppfostringssyfte?

Vart går gränsen tycker ni för vad som är okej och vad som inte är okej i uppfostringssyfte?

Vart går gränsen för att ni skulle säga till en närstående ex kompis att det är fel?

Vart går gränsen för att säga till någon främling på stan att det de gör är del?

Häromdagen slog jag till min femåring på handen när han höll på att dra omkull sin lillasyster i trappan (med flit - för åttonde gången på fem minuter). Jag har blandade känslor kring det. Å ena sidan vill jag inte lära honom att våld någonsin är en lösning, å andra sidan kan jag inte tillåta att han utsätter sin syster för livsfara och jag når inte fram till honom. Har funderat på att ringa BUP för att få tips och hjälp men jag är orolig att det blir att göra en höna av en fjäder.
Båda mina föräldrar har slagit till honom (lite löst, inte stryk) för att visa hur det känns på lillasyster och markera att man inte får göra så, och jag har blandade känslor kring det med. Lillasyster har nyss fyllt ett.

Egentligen tycker jag inte att våld någonsin är ok, men jag har ändå viss förståelse för de föräldrar som säger att en smäll är det enda som barnet reagerar på. Jag vill hitta en annan väg med mitt barn, men just nu vet jag inte hur. Jag pratar, kramar, belönar, bestraffar, förklarar, förklarar, förklarar igen, håller i, försöker visa hur han SKA göra, men inget verkar gå in. Han slår, river, knuffar, biter, drar i håret, trampar på, lägger sig på, klättrar på, och hon är så liten och kan inte försvara sig. Plus att hon härmar...

Jag har blivit ordentligt arg och höjt rösten ett antal gånger. Även time-out i bemärkelsen att man bryter en situation och sätter sig med barnet tills det lugnat sig, men jag har aldrig använt det i bestraffningssyfte.

Jag lägger mig inte i om närstående eller folk på stan gör något av de första fyra alternativen. Timeout med stängd dörr beror väl lite på hur barnet reagerar (skriker det hysteriskt av rädsla skulle jag nog exempelvis inte kunna vara tyst). Lätt fysisk bestraffning, som att ta tag i en arm eller smälla på fingrarna, beror lite på situationen (en mycket rädd förälder som på impuls straffar ett barn som just sprungit ut i gatan och nästan blivit överkörd skulle jag t.ex. ha överseende med). Övriga alternativ skulle jag antagligen anmäla.

Jag vill förresten ta bort ordet "nog" där. Jag hade definitivt inte varit tyst.

Oftast pratar jag/vi lugnt med barnet utan att höja rösten. Enstaka gånger höjer vi rösten (men utan att skrika). Så jag klickade i "Höjer rösten" eftersom det är "det värsta" vi gör. Det är allt.
Resten av dina exempel är vedervärdiga. Straff, hot, time out och aga hör inte hemma inom barnuppfostran.

Vart går gränsen tycker ni för vad som är okej och vad som inte är okej i uppfostringssyfte?
Okej är att vara tydlig och visa respekt i sin uppfostran. Inte okej är att kränka barnet genom fysisk eller psykisk bestraffning.

Vart går gränsen för att ni skulle säga till en närstående ex kompis att det är fel?
Jag skulle ta upp saken till diskussion om jag såg att barnet for illa.

Vart går gränsen för att säga till någon främling på stan att det de gör är del?
Svårt eftersom saker blir ryckta ur sitt sammanhang om man ser en situation på stan. Men jag skulle definitivt lägga mig i om jag såg någon slå ett barn.

Time-out, straff, våld och sådant är helt otänkbart i vår familj. Däremot höjer jag/vi rösten alldeles för ofta. Både att vi höjer rösten i irritation relativt ofta men jag har också riktigt fullständigt tappat behärskningen och vrålat åt barnen. Väldigt illa alltihop.

Det händer att jag höjer rösten men jag skriker aldrig på henne. När jag höjer rösten så är det oftast för att hon gör något farligt och jag blir rädd.

Jag är sträng överlag(för sträng tycker många) och väntar mig mycket av ungen.

Av det du räknar upp höjer jag rösten och tar bort privilegium  och tja, det har hänt att något litet hot slunkit ut med ;)

En sak som många i min mjäliga familj tycker är elakt är också att om ungen exempelvis spiller  vatten(med flit alltså, INTE när det är en olyckshändelse) bara för att jävlas så ska hon punkt torka upp efter sig. Det kvittar om vi får sitta på golvet i en timme innan hon gör det, men hon ska göra det. Jag ger mig inte där.

Vart går gränsen tycker ni för vad som är okej och vad som inte är okej i uppfostringssyfte?
Det är ju väldigt individuellt. För mig går det väl vid där man på något sätt kränker barnet.

Vart går gränsen för att ni skulle säga till en närstående ex kompis att det är fel?
Samma som ovan.

Vart går gränsen för att säga till någon främling på stan att det de gör är del?
Samma som ovan.

Jag kan höja rösten åt ett barn under 5 år. Inget annat av de uppräknade alternativen.

Pratar på ett otrevligt vis som om jag hade "överrätt". Höjer rösten. Usch. Har bestämt mig att sluta.