Vad är det "värsta" du gör mot ditt barn i uppfostringssyfte?

Det är väl inte i uppfostringssyfte direkt utan mer ett utlopp för frustration... Ibland blir jag så arg att jag skriker åt ungarna (eller treåringen framför allt), när jag försökt allt och den lille skitungen fortsätter samtidigt som han skrattar trotsigt.

Jag fyllde i Hot om att inte få godis/tv, även om jag aldrig använder det i den formen utan omvänt, alltså att man kan få något om man gör något. Det upplever jag själv som det "värsta" för att det egentligen går helt emot hur jag tycker att jag borde göra, men det funkar ju... Höjer rösten kan jag väl göra någon enstaka gång om jag blir upprörd över något, det ser jag inte som något så himla hemskt, bara man pratar om saken. Det jag tycker är obehagligt är när man använder en hotfull röst på ett instrumentellt sätt.

Oj, då har vi olika uppfattning. Min spontana fråga är då: när slutar det att vara ok att slå tillbaka? OK när man är 6. OK när man är 8, 10, 15, 20, 35? Och hur liten får den man slår tillbaka på vara? Delar ofta din uppfattning, men inte alls här. Att små barn kan ge igen våldsamt har jag förståelse för. Har förståelse för skulle aldrig uppmuntra. Att överlåta ansvaret till barnen på det viset känns väldigt främmande för mig.

Hot om indragen skärmtid/uteblivet godis är nog det värsta. Jag försöker låta bli men det händer ibland.

Stora har jag skrikit en hel del på. Hen är helt enkelt svår att vara en bra förälder åt - som vår handledare på familjestöd uttryckte det. Den lilla (som av många ses som ganska vild och trotsig) är ganska lätt att vara en bra förälder åt. Hen har jag nog aldrig skrikit åt. Det är stor skillnad.

Min stora har ibland nästan ett behov av att dra konflikter till sin spets, kan inte slappna av innan man blir riktigt arg och det blir en urladdning. Det känns inte speciellt bra men det är så.

Det är alltid OK att försvara sig, oavsett hur gammal man är. När det gäller barn, så trummar jag tidigt i dem att man inte får slå den som är mindre och svagare. Just därför har jag i sådana här fall förklarat att det finns undantag; när den som är mindre är ens eget småsyskon som hela tiden börjar med våldsamheterna.

Hur kan ni tycka att "hotar att barnet inte får godis/se på tv" är dumt?

Det du beskriver ovan är väl ändå inte att försvara sig? Du skriver ju själv att det handlar om att ge igen och att lära det yngre barnet en läxa, att beteendet inte ska gå ostraffat. Jag undrar fortfarande när det i så fall slutar att vara ok att ge igen på det viset på sitt yngre syskon och hur litet det yngre syskonet får vara för att du ska uppmuntra detta? Om ett litet barn har som vana att vara våldsam mot ett äldre syskon så tycker jag personligen att det tveklöst är de vuxna i familjen som har ansvar för att lösa situationen. Många vuxna tycker att det är svårt att hantera den typen av situation (bara att läsa den här tråden) och att då lämna det åt små barn (som inte har erfarenheten, kunskapen eller förmågan att lösa det på annat sätt än våldsamt/ge igen) känns något märkligt. Nej, en 6-åring ska inte behöva ta hur mycket skit som helst från ett yngre syskon. Förälder kliver in och tar sitt vuxenansvar.

Skriker på ungarna och tar tag hårt i armen är väl det vanligaste, hot om spelförbud (vilket också genomförs) om det felaktiga beteendet inte upphör (5 och 7 åringen)

Jag tycker hot om godis/indragen tv osv inte funkar. Det är liksom ingen logik i det och jag tycker inte det biter. Som en på jobbet sa, vad är logiken i att man på onsdagen i en konflikt hotar med indraget lördagsgodis och sen ska förstöra en trevlig lördag med en ny konflikt.

Plus att jag alltid undviker att använda ätbara saker som hot och mutor.