Blivit lämnade för en annan, hur överleva?

Sök VC begär samtalsterapi det låter som om du skulle behöva det i detta lägen. Att snabbt komma igång och bearbeta ditt trauma.

Lider med dig, kära du.
Min nu fd man bedrog mig under några månader. När jag upptäckte det hade han just avslutat det pga sitt samvete (!) Jag krossades totalt, fick som du åka till psykakuten och har varit ett vrak från o till sedan i mars. Jag var så fruktansvärt ledsen o besviken o hade ångest dygnet runt. Sjukskrevs flera månader. Dessutom dumpar han mig för att leva singelliv. Lämnade mig med allt.
Jag trodde vi var ETT, att vi alltid skulle leva ihop.
Nu lever han som en jävla tonåring o är så patetisk o med tiden har jag bara kommit att känna förakt o hat. Inte så roligt det heller. Behöver liksom du ha honom i mitt liv då vi har ett barn ihop. Mår fruktansvärt dåligt över det. Han har tagit ifrån mig all värdighet jag hade.
Varje dag är fortfarande en kamp för mig för att orka o försöka gå vidare. Men man är tvungen. Livet är sjukt orättvist.
Du får gärna inboxa mig så kan vi hjälpas åt lite, jag vet precis hur den fasen du är i känns.

Tack snälla ni för att ni svarar. Jag försöker tänka att nu kan det bli något annorlunda, nu kan jag kanske bli lycklig på riktigt för första gången på 7 år. Men det gör så sjukt ont, trodde inte att man kunde ha såhär ont.

Det har gått iväg en remiss för samtal till en kurator, Vi gick ju i parterapi när allt kom fram så imorgon ska jag gå själv till henne och prata. Han började i parterapi med mig när han hade henne och visste att han inte ville mer.

Jag hör historier o folk so fastnar i sorgen, aldrig kommer vidare, Jag är helt livrädd att det ska hända mig. Vill bli fölrbannad på aset istället för att ligga och böla som en bebis. Jag försöker vara snäll mot mig själv men jag ältar alla fel jag någonsin gjort i förhållandet och tänker saker som, "om jag bara hade varit gladare, inte tjatat så mycket, varit mindre slarvig" (jag är en hopplös slarver, tappar bort allt, och nu har jag tappat mig själv också, voila´!)

Förösker tänka snälla och bra tankar om mig själv men jag tror ju inte på dem. Men det kanske kan bli bättre med terapi. Jag kommer ju dö i smärtsamma plågor när jag måste se dem tillsammans.

Glöm aldrig det det är inte du som skall lasta dig själv med ev fel du gjort. Det är ju mannen som burit sig fruktansvärt illa åt mot dig och inte tvärt om. Kuratorn är nog ingen dum idé att hjälpa dig att inse att du är offer istället för förrövare. Samt att du får ny fart på livet.

För 8 år sedan var jag din man.. Fast jag är kvinnan.. Jag lämnade alltså min dåvarande, far till mitt barn, för en annan. Gick också bakom hans rygg en kort period innan det sprack. Svinigt så in i.. Och oj vad dåligt jag själv mådde med (och gör fortfarande ibland när jag tänker tillbaka på hur dåligt jag skötte separationen). Men jag träffade också min stora kärlek.. Mannen i mitt liv som jag idag är gift med och har ett barn med. Min nuvarande man och mitt ex är idag goda vänner och vi umgås ofta alla tre och gör saker med barnen. Så allt blev bra till slut, men det tog sin tid för exet. Idag är det han som säger till mig att släppa det som varit, för det har han gjort. Känns ju skönt att höra, men jag kommer nog alltid bära en sorg inom mig för hur jag behandlade denna snälla fina man.. Pappan till mitt första barn. Men vi var inte gjorda för varann, så är det bara. Sen kunde jag skött separationen snyggare (precis som din man borde gjort) men det är lätt att vara efterklok, och jag kan även "skylla" på att jag var rätt ung.. Under 25 år. Jag blev fullkomligt förblindad av kärleken till den nya, min nuvarande man. Vet inte hur detta inlägg ska hjälpa dig, men ja.. Som någon skrev så läker ju tiden alla sår. Låt det ta sin tid.. För mitt ex tog det närmare 2 år, men det är nog ovanligt att det tar så lång tid. Många av hans vänner tutade i honom att jag säkert snart skulle tröttna på den nya och komma tillbaka, så han levde väl på något hopp. Bättre att släppa och inse att det är som det är. Hoppas du mår lite bättre snart. Kram!

Vad bra att du ska till en kurator! Det är viktigt att få prata om hur man mår.

Jag tror också det är viktigt att inse att det här är en livskris och att tillåta sig att må dåligt, att sörja klart. Tänk på hur vanligt det ändå är med separationer/skilsmässor och de flesta fastnar ju inte i sorgen, utan går ur det hela och kan bli glada igen. Du är bara 31 år. Jag är övertygad om att du kommer träffa en ny man, längre fram, när du är redo för det. Jag var 30 år när jag blev lämnad av mitt ex. Då trodde jag att det var kört, jag skulle bli ensam resten av livet och aldrig få några barn. Första året var jobbigt. Sen följde faktiskt en rolig tid när jag gjorde saker som JAG tyckte om, jag "hittade" mig själv igen. Reste mycket, dejtade olika killar innan jag vid 34 års ålder träffade min man som jag nu har två barn med. Så även om du har en tuff period framför dig nu i början ska du veta att det kommer att bli annorlunda längre fram!

Fundera lite över detta när ni väljer att lämna eran partner...