Gravidtråd för oss som är över 35

Det där hör nog till själva processen, tror jag. Kände väldigt starkt på samma sätt med mitt första barn, nu med trean börjar jag snarare känna mej ganska luttrad och van. :) Det handlar om en identitetskris också, du är inte längre den du varit, och du vet inte riktigt vem du är på väg att bli. Processen kommer att vara krävande och ta tid, men jag kan försäkra dej om att allt är övergående, och att du kommer att vara klar och stark och mogen när det är dags att ta emot ditt barn.  Ha tålamod med dej själv, och tillåt dej att tvivla och noja och känna känslor du aldrig känt förr. Det är HELT normalt. Dessutom: en graviditet brukar ofta vara värst i början, både fysiskt och psykiskt.

Det blir bra! Jag lovar! :)

Kunde varit jag som skrivit.

Jag skrev för drygt en vecka sedan i en "planera-barn-tråd " att egentligen känns det som att jag inte skulle orka med en graviditet då vi har det väldigt kämpigt pga min fars cancerbesked. Detta tär på mig och sambon emellanåt då vi båda är väldigt ledsna över det som skett och i vår frustration tar ut det på varandra. Nu är man här iaf, väldigt oväntat, men jag försöker verkligen se glädjen i att ge vår dotter ett syskon och våra föräldrar ett till barnbarn. Allt sätts på sin spets och då är det tyvärr inte säkert att det är ljuva tankar och funderingar som måste avhandlas. Hoppas verkligen att du med tiden kommer se det ljusare och att du och sambon reder ut saker. Ni behöver varandra nu.

Jag kan bara tala för mig själv men den här graviditeten är mer av allt. Mer känslosvallningar, mer molvärk, etc etc, listan kan göras lång, men vad jag försöker säga är att även känslorna påverkas och blir starkare och intensivare.

Ta hand om er alla fina gravida mammor!

Ja, Lergogan Comp är receptbelagd. Jag vände mig bara till MVC så skrev MVC-läkaren ut det via telefon.

Spännande, 13/12 är ju snart!

Jag tror inte alls att det är ovanligt att känna som du gör. Det är en stor omställning att bli gravid och bli förälder och hormonerna rusar. Jag tror att man ska försöka ta det lugnt och försöka acceptera känslorna. Det kommer att gå upp och det kommer att gå ner. Jag minns att det inte var en dans på rosor första tiden efter förlossningen och jag kände på något sätt en press på att jag skulle vara glad. Jag hade ju längtat så länge. Istället satt jag och grät i soffan för att jag var hungrig och dottern skrek. Med lite perspektiv på det hela så inser jag att jag var lite för hård mot mig själv. Det tar tid att få ordning på tillvaron efter stora förändringar. Samtidigt så tog det egentligen inte så lång tid innan vi hade hittat våra nya roller. Det bara kändes som en evighet just då.
Kram till dig!

Och med det sagt så smyger jag mig in i tråden. Plussade imorse Egentligen vet vi ju inte om det kommer att gå bra förrän ca v 18 efter svar på fostervattensprovet, men jag hänger här lite försiktigt så länge

Sitter i väntrummet för VUL.... Nervöst!!!

Nä jag tror inte det kommer att gå vägen den här gången heller. Om inte testet ökar i styrka imorgon är det nog kört tyvärr. Det här är fjärde graviditeten och jag börjar lära mig mönstret för hur det ska se ut för mig. Är lite deppig så här på morgonen och till råga på allt ska det bli 10 plusgrader och regn till veckan. Blä!