Som rubriken lyder. Vad exakt är det ni är rädda för ang förlossningen? Ont, spricka, dö? Vad rör sig i era huvuden när ni tänker på att ni ska föda? Är själv inte rädd men tycker att det är intressant att höra hur andra känner.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-22 13:18
Ni som har dessa rädslor, har ni kontaktat någon om det? MVC eller kurator, läkare osv?
Hur har ni blivit bemötta?
Jag är så rädd att barnet ska dö under förlossningen.
Efter 6 missfall är det extra jobbigt. Detta är liksom vår enda o sista chans till barn då jag är över 40.
Har alltid varit rädd o så pass att jag inte vågade tänka mig att skaffa barn förrän jag var en bit över 30.
Rädd att spricka så att det aldrig läker ordentligt, så att man inte kan hålla tätt.
Rädd för smärtan som inte ens går att föreställa sig.
Har mycket hellre ett ärr o ont på magen än i underlivet.
Men jag tog upp min förlossningsrädsla med BM o frågade om Aurorasamtal,men hon pratade bara bort det, hon sa att de krävs mer för att få komma på sådana samtal?!
Oroar mig jättemycket. Är i v 23 nu.
Vad ska jag göra?
Jag har fött tre barn okomplicerat och snabbt. Ändå har jag oroat mig inför förlossningen. Jag har oroat mig för att något ska hända barnet precis före eller under förlossning, fast det har jag oroat mig för under hela graviditeten. Jag har oroat mig för att spricka väldigt och få svåra komplikationer efteråt. Nu har jag haft tur. På tre förlossningar så har jag sytt totalt två stygn, sprack minimalt vid andra och de sydde enbart för att det var precis vid urinröret, och enda men är hemorrojder (resultat inte enbart av förlossningar utan av tre graviditeter + tre förlossningar).
Generellt skulle jag säga att det är rätt normalt att vara lite orolig. Det är ju en rätt rejäl grej som man får gå igenom kroppsligt och helt kontroll över situationen har man ju inte. Det gäller ju kejsarsnitt också även om det inte är exakt samma saker som kroppen får "stå ut" med. Men det är ju ett stort ingrepp det med och jag hade oroat mig inför det med men för andra saker. Inför första barnet var jag väldigt rädd för smärtan.....kändes ungefär som om man skulle tvingas pressa ut ett bowlingklot genom ena näsborren......och det skulle jag inte överleva. Och ja det gör dvälulusiskt ont - tyckte att det var sambons tur nu med trean 
- men jag har ändå positiva förlossningsupplevelser. Förbannat ont på ett obeskrivligt sätt som inte gjort mig rädd, men sedan har jag mått bra snabbt efter. Vet att inte det är så för alla, men för mig har det varit så......och har ändå varit orolig innan. Puts väck när det väl dragit igång dock.
En del människor är känsligare än andra för stressande och belastande händelser i livet (till exempel arbetslöshet, ekonomiska svårigheter och kanske förlossningen). Sårbara människor löper större risk att bli deprimerade om de drabbas av yttre problem eller jobbiga situationer. Det är också känt att risken för depression är större om det finns andra i släkten med depression, vilket talar för att dettta handlar om ärftliga faktorer. Jag tror att detta kan vara förklaringen till att en del känner förlossningsrädla, de är helt enkelt rädda för att de skall bli för belastade av förlossningsupplevelsen och därför inte kunna ta hand om sitt barn på bästa sätt.
Hej jag är i vecka 33 nu, jag har en flicka som är född 2008 med ur akut snitt ( hon höll på att dö då hon hade avföring fostervattnet,) Jag var inställd på vaginal förlossning när vi fick beskedet hon måste ut nu.. rädd jaa klart jag var ingen prata med mig så akut var det, och nu skulle jag ligga på ett operations bord. Sen sövde de mig, ont som fan hade jag när jag vakna till, sen sa dem att jag måste vakna till ordentligt för ditt barn är mkt dåligt, dom körde ner mig till BB där fick ja träffa henne, en liten bebis med stora ögon, nu skulle hon iväg till lund hon där hon blev nersövd p.g.a kramper, idag mår hon bra, Graiditet nr 2, Teodor, skulle bli ett planerat snitt i lund, vi vänta en pojke, det var fyra veckor innan beräknadförlossning, denna bebisen hade inte varit så livlig av sej och tanken på att något skulle ha varit fel slog man bort, den 11/2 2011 en fredag var jag på vanlig kontroll, barnmorskan sa bara alltså jag vill inte oroa dej.... men jag hittar inget hjärtljud, visst jag hade varit orolig i fyra dagar, jag åkte till lund med min man, två läkare o en stackars praktikant höll i ultraljudet, inget hjärtljud kunde hittas, en speciallist läkare kom, nej inget hjärtljud... dödsförklarningen var fastställd. Nu började kampen om mitt kejsarsnitt, läkaren ville inget snitt men det sluta med snitt, sövd även här. Född: 2011-02-11dödfödd Gravitet nr 3, Olli, denna graviditet var jobbig inte med illamående utan alla kontroller, Olli är född med snitt här fick jag kämpa för att bli sövd, förlossningen gick bra, visst gör det ont i snittet när man vaknar men det värsta är när dom ska trycka o känna på magen, vi fick åka hem två dagar senare.. Tyvärr dog Olli i plötslig spädbarnsdöd, Född: 2012-06-28 Död: 2012-12-12 Så nu kämpar vi igen att jag ska få sova under detta snittet då jag känner panik bar jag tänker på det förlossning, denna graviditeten var ej planerad, vi vet ej kön, knappt när det är dags, är beräknad till den 3-7 maj så snittet blir i februari.