vad är ni rädda för?

Du vet, man kan ha biologiska egna barn och ändå inte behöva genomgå ännu en graviditet och förlossning. Det räcker med en gång.

Du skriver att du inte kommer genomgå en förlossning eller graviditet, då har du väl använt dig av surogatmamma. Du tillhör ovanligheterna. Helt OK det med. Men för att få biologiksa barn måste man SOM OFTAST vara gravid och föda barnet.

Det är ascoolt att genomgå en vaginal förlossning. Jag hade en mesig barnmorska första gången och hoppas jag kan få en lite mer professionell denna gång. Som verkligen coachar mig. Förra gången fick de klippa en luten bit då huden tog emot i slutet. Det kändes ingenting och läkte jättefint. Däremot att förvänta sig att man ska bli exakt densamme som man var innan, vare sig snitt eller vaginal förlossning, är nog mindre troligt. Men skit i det! Du har burit och fött barn. Så värt det! Jag är rädd att jag ska bli lika borta denna gång. Tänker ta mindre smärtstillande.

Jag kommer inte vara gravid och genomgå en förlossning i framtiden. Därför är jag inte ett dugg rädd för klippningar och sprickningar i underlivet.

Varför skulle mitt underliv förändras av att jag snittas? Det är i så fall graviditeten som orsakar förändringarna. Jag kan i alla fall förvänta mig att förlossningsmetoden inte kommer att orsaka några ytterligare skador på kroppens funktioner.

Det är ascoolt att genomgå ett kejsarsnitt.

Knota, min fråga var vad som lockade med det vaginala eländet. Du svarade att du inte ville bli uppskuren. Det känns som ett ganska dumt svar, med tanke på att det är oerhört vanligt att man spricker okontrollerat eller blir klippt vid en vaginal förlossning. Att inte vilja bli uppskuren är liksom inte en anledning att välja bort snitt. Spricka/klippt blir man med 90% säkerhet vid en vaginal.

Sedan är det irrelevant hur många barn du planerar i framtiden.

Om du enbart värderade vaginalförlossning högre pga att du var rädd för kniven så känns det lite oinsatt. Som sagt, 90% av de som föder vaginalt går sönder under mindre kontrollerade former.

Helly, jag menar inte att det är mindre coolt med snitt. Men svaret på frågan varför man vill föda vaginalt. För mig fungerade det bra och jag ser fram emot att göra det igen. Ja, det är ju inte bara vaginal förlossning som påverkar ens kön, även graviditeten gör det. Jag blir lite orolig när ni vill bli exakt densamme som innan, det går liksom inte, era kroppar är med om mycket under en graviditet OCH man blir äldre. Men man behöver inte bli sämre, bara på annat sätt.

Jag har en fruktansvärd förlossningsrädsla att det hindrar mig från att vilja bli gravid. Jag vill ha barn jätte mycket och vill hemskt gärna få kunna njuta genom hela graviditeten. Jag lutar mot ett KS men är inte heller så sugen på att bli uppsnittad. Jag vet alla fördelar med att föda vaginalt men är så rädd för komplikationer, smärta, att inte ha kontroll, att personalen inte tar mig på allvar, spricka, att jag hamnar i depression under graviditeten pga av rädslan (har tidigare varit sjuk i många år i depression). Jag har bestämt mig för att prata med en BM eller kurator innan. Någon som har gjort det?

Hade en riktigt tuff förlossning med min dotter, blev igångsatt på över tid pga att jag hade högtblodtryck, förlossningen var hemsk, hade värkar med paus på 2-3 minuter, trodde min rygg skulle slitas av på mitten, jag fick ingen ryggbedövning för att jag inte öppnade mig.. efter 10 timmar av denna plåga akut snittade dom mig..

nu är jag gravid igen och vägrar sätta mig själv i den situationen, har även högtblodtryck igen, så jag har fått kämpa för att få ett planerat snitt nu i februari. . har även bebisen i säte.

är rädd för att få ligga och ha så ont och inget händer, sen är jag även rädd för att spricka, rädd för sugklocka och att mitt barn ska dö pga syrebrist osv.

Jag litar mer på förlossningspersonal och kiruger mer än min egen kropp.. att inte ha någon som helst kontroll.. dessutom är jag rädd för att få skador i underlivet, har svårt att gå på toaletten osv.. jag har hellre ont i ett operationsärr än i underlivet.