vad är ni rädda för?

Jag har fött tre barn okomplicerat och snabbt. Ändå har jag oroat mig inför förlossningen. Jag har oroat mig för att något ska hända barnet precis före eller under förlossning, fast det har jag oroat mig för under hela graviditeten. Jag har oroat mig för att spricka väldigt och få svåra komplikationer efteråt. Nu har jag haft tur. På tre förlossningar så har jag sytt totalt två stygn, sprack minimalt vid andra och de sydde enbart för att det var precis vid urinröret, och enda men är hemorrojder (resultat inte enbart av förlossningar utan av tre graviditeter + tre förlossningar).

Generellt skulle jag säga att det är rätt normalt att vara lite orolig. Det är ju en rätt rejäl grej som man får gå igenom kroppsligt och helt kontroll över situationen har man ju inte. Det gäller ju kejsarsnitt också även om det inte är exakt samma saker som kroppen får "stå ut" med. Men det är ju ett stort ingrepp det med och jag hade oroat mig inför det med men för andra saker. Inför första barnet var jag väldigt rädd för smärtan.....kändes ungefär som om man skulle tvingas pressa ut ett bowlingklot genom ena näsborren......och det skulle jag inte överleva. Och ja det gör dvälulusiskt ont - tyckte att det var sambons tur nu med trean - men jag har ändå positiva förlossningsupplevelser. Förbannat ont på ett obeskrivligt sätt som inte gjort mig rädd, men sedan har jag mått bra snabbt efter. Vet att inte det är så för alla, men för mig har det varit så......och har ändå varit orolig innan. Puts väck när det väl dragit igång dock.

Fast jag har varit rädd för mer direkta saker. Inte för eventuell depression efter eller för att jag inte ska kunna ta hand om barnet. Jag gillar inte smärta och var inför första bara hur rädd som helst för hur ont det skulle göra. Jag skulle på samma sätt vara rädd för att låt oss säga operera mig utan bedövning. Jag har också varit rädd för bestående skador hos mig eller barn kopplat direkt till själva förlossningshändelsen. Däremot tror jag att olika människor precis som du säger har olika tendens att oroa sig för saker. 

Hela "skaffa-barn-grejen" är självisk. Förlossningsrädsla - inför såväl vaginal förlossning som kejsarsnitt - är ju också egoistisk. JAG vill inte bli avföringsinkontinent för resten av livet. JAG vill inte ha ett syrebristskadat barn (hur älskat det ändå självklart hade varit). Jag har velat föda vaginalt också av egoistiska skäl. Jag har inte velat vara utan upplevelsen och har varit övertygad om att det varit bäst för mig och mitt barn. Vilket det för vår del visat sig vara då jag som sagt har haft turen att ha en väldigt samarbetsvillig kropp vad gäller just detta. Det gör ont, men det har liksom varit "det värsta". Jag och barn har mått finfint direkt efter och har kunnat knata iväg med bebis i famnen till BB eller hem omgående om jag velat. Så hade det inte varit för mig efter en stor bukoperation.

Nej, jag vet. Jag har haft tur att ha en kropp som uppenbarligen fixar barnafödande bra/lätt. Trots det har jag varit rädd. Jag var rädd inför andra trots en bra första förlossning. Jag var rädd inför tredje trots en bra första och andra förlossning. Det finns mycket som kan hända. Har man haft jobbig erfarenhet från tidigare förlossning så är det väl snarast konstigt om man inte är rädd på ett eller annat sätt.