Bra/dålig sömn - ett lotteri?

Jag misstänker detsamma faktiskt.

Min dotter har "alltid" sovit jättebra. Och folk försöker smickra och säga att vi har gjort rätt. Men vi har inte gjort så mycket, tycker jag själv. Det är klart man blir glad och stolt vid tanken på att det skulle varit vår behandling av bebisen som gjort det... men jag är inte på riktigt förmäten nog att tro att det är så. Nu väntar vi tillökning och håller tummarna för att den nya bebisen blir lika enkel och nöjd till sin läggning!

Jag tror absolut det är tur!

Vår första son sov som en dröm. Hela nätter från 8 veckors ålder och långa pass på dagtid.

Vår tvåa sover inte alls lika bra. Han ammas många gånger per natt och kunde länge bara sova i famnen på dagtid. Vaknar av minsta ljud. Långa vakenpass på nätterna.

Vi har gjort exakt lika med båda. Bor likadant. Samma förutsättningar.

Såvida barnet inte är sjuk, kolik eller liknade så har det enbart med tur att göra.

Båda mina har alltid sovit bra (även om det inte gäller hela nätter) och jag kan inte tycka att jag har gjort något för att lyckas med det.
Medans en kompis har gjort allt mellan himmel och jord utan att lyckas med att få sitt ena barn att sova. 

Visst är det så att det är lite av ett lotteri, eller rättare sagt gener. Men sådana gener vet man ju oftast inte på förhand. Men helt klart är det provocerande när folk klappar sig för bröstet och tycker att de är sååååå duktiga som fått ett barn som sover bra i alla lägen (vare sig det handlar om att de minsann lärde sin nyfödda redan på bb att sova i egen säng och att det såklart är därför de sover som underbarn, eller om det handlar om att de samsovit och alltid svarat på behov av närhet och annat) och aldrig med en enda sömnfnurra på tråden

En del människor vill helt enkelt tro annat, jag skrev med en 4-barnsmamma för ett bra tag sen. Jag tyckte att hon som ändå hade flera barn borde väl veta att de är olika varandra redan från födseln. Men hon hade haft turen att få alla barnen sådär enkla och oerhört lättsamma. Gener som sagt. Hon trodde verkligen att det uteslutande var hennes förtjänst att de sov så bra och var så lättsamma. De flesta får ju barn som är skiljer sig från varandra, då utvecklar man förhoppningsvis helt automatiskt en större förståelse för att barnets medfödda egenskaper och personlighet också väger mycket, mycket tungt!

Sen kan såklart vissa detaljer i hur man hanterar olika situationer förstärka olika mönster hos bebisen så småningom. Då är det ju bra om man förstärker de "bra" sidorna och inte de dåliga, så att säga. Men grundläget är ju där från start och det är inget man kan "bota" med "rätt sätt".

Håller helt med. Värsta är föräldrar som självbelåtet står och säger att "vi har minsann sett till att aldrig VÄNJA vårt barn vid att det ska vara tyst när hen sover, så att hen kan sova även om det låter runtomkring". 

Tror också det mest är tur.  

Det är tur.

Jag har haft en av varje. En som vägrade sova och en nickedocka som man bara lade ifrån sig.

Var också frustrerad och kände mig utpekad som "dålig" mamma.
Stora sonen hade kolik och visade sig ha mjölkprotein allergi.
När vi kom till rätta med allergierna började han sova.

Fortsätt vara en lyhörd mamma och läs på om high yield children eller "överlevarbarn". Sådana som kräver mkt och skulle överlevt på stenåldern genom att kräva omvårdnad.

Min stora son var superkrävande upp till 18 mån men mkt intelligent, empatisk, tidig i språket. Pratade i 4-5 ords meningar vid 18 mån. Ritade gubbar innan 2 år med ögon näsa mun. Osv. Han är nu vid 3 år universums mest underbara (opartisk I know).

Så ett krävande barn kan vara a blessing in disguise.

Gener, tur och inställning - inte bara tur. Generna kan man inte styra över och inte turen heller. Inställningen däremot kan man jobba med. Jag har t ex en dotter, som sov himla bra när hon var liten. Det ansåg jag i alla fall. Andra skulle kanske ha betraktat hennes sovande som en katastrof, bara för att antalet timmar per dygn inte var så stort ...

Vi har då otur. Likt dig TS har vi testat allt. 9 månader är han nu våran son visserligen seperationsfas men mycket mycket värre. Jag har nog inte ens sovit en timme i sträck sedan han föddes.

Äktenskapet blir lidande. Våra familjer blir lidande för vi orkar inget. Jag gör allt för att underhålla. Förskola, lekplats, långa promenader, babysim, utflykter. Allt för Hans skull för jag vet hur mycket de ger honom. Min älskade son. Hur glad han blir.

Men jag orkar inte eegentligen. Jag vill bara lägga mig på trottoaren och dö.

Jag är så jävla trött rent ut sagt. Sov när han sover. Javisst! Men efter 9 månader av sömntortyr så kan jag nu inte sova. Jag är konstant stressad. Mitt hjärta går i 300 hela tiden. Pulsen slår som bara den. Jag kan inte koppla av längre. Aldrig. Jag försöker avlappning meditation. Vad som. Men nej.

Jaghar ger upp. Jag har accepterat att de är så här mmitt liv kommer vara.

Dåliga dagar är jag övertygad att jag kommer dö av detta. Sömnbristen kommer ta mitt liv. Helt seriöst så tror jag de i vissa lägen.

Vi vågar inte tänka på syskon. Jag har även tänkt sterilisera mig ifall ett svagt ögonblick kommer och vi bestämmer oss att skaffa en två. Jag kan inte leva så här en gång till. Vi kan inte. Vi vågar inte chansa. Å Gud vet när detta slutar. Eller slutar de aldrig.

Förlåt att jag kapade lite. Men iaf. Du har rätt! De är nog ett lotteri.

Jag håller med TS. Jag tror att människor som har barn som sover bra eller enbart vaknar 4-5 ggr per natt inte för sitt liv kan föreställa sig hur det är med sömnstrulande barn. Vilken tortyr det är.. Och jag avskyr svar som, samsov, det löser allt. Eller låt barnet sova i eget rum, så det inte störs. Vaknar barnet varje halvtimme så är det det sista man vill göra är att springa fram och tillbaka mellan rummen!

Men personligen blir jag mest provocerad av trådar som Hur kan inte föräldralediga hinna med att sköta hemmet?! Och laga mat. Eller duscha, ta på rena kläder.. Bla bla bla.. Jo tack, prova lev med ett överlevnadsbarn, som aldrig är nöjd och aldrig sover ordentligt... Och aldrig kan sitta själv i ens 1 min..

Ja, visst handlar det mycket om tur. Helt klart!

Vi har en son som har sovit osannolikt bra. Alltid. Visserligen inte så mycket på dagtid, men på nätterna har han sovit som en gud sedan han var 2 månader gammal. Och det är vårt första barn, så vi var ju ovana och lite osäkra i början, så inte går jag omkring och tror att vi är några experter som har åstadkommit detta. Vi råkade bara få ett barn som tycker om att sova.

Sen kan man ju säkert påverka lite, åt ena eller andra hållet, genom miljö, beteende och inställning också... men "råmaterialet" man har att jobba med har man ju tilldelats i livets lotteri...