Känns det som ens eget till hundra procent?

Hon känns absolut som mitt eget barn.
Vi är öppna om det, vi har tidigt berättat (på hennes nivå) lite då och då.
Varför har vi berättat för andra? Vi kände när vi försökt i ett år ett behov av att få  prata av oss med våra vänner och familj. Stödet från dom var av stor betydelse för oss. När det blev aktuellt med ÄD så fortsatte vi att berätta. Vi såg ingen anledning till att vara tysta då.
Skulle dottern råka ut för något olycka/sjukdom som innebär att hon behöver blod, organ tex kan det ha betydelse då det kan vara avgörande för hennes hälsa/överlevnad.

En sak som är en stor fördel i detta med ÄD är att gener inte är viktigt för mig. 
Arv och miljö påverkar mer än vad man tror.
Många påpekar ofta hur lik hon är mig till sättet, och ibland tycker en del att det finns nåt i hennes utseende när hon gör vissa miner som påminner om mig. 
Det roliga är att hon är jättelik sin storasyster som  är mitt genetiska barn och som har en annan pappa.
Men som sagt det är inte viktigt för mig.

Vårt barn känns fullständigt som om det var mitt även genetiskt. Ibland glömmer jag hur han kom till och kan tänka att han har min näsa eller något sådant. Han är fullständigt underbar och är en högvinst på trisslotteriet. Jag har fler barn och kan alltså jämföra känslan med dem.
Vi berättar int e hans tillblivelse för honom och inte för andra. 
Jag är gränslöst glad och tacksam och förstår inte hur vi kunde tveka innan vi beslöt oss att göra ÄD.

Önskar dig/er allt gott! 

skönt att höra Bellini2, har själv barn sedan tidigare ska nu gör ED pga av min ålder.

Första gången jag blev gravid var jag lite spejsad i början. Glad att vara gravid men tanken liksom svindlade inför att barnet inte var genetiskt släkt med mig, det kändes milt sagt märkligt. Det vände vid ultraljud vecka 13. Plötsligt var jag svindlande, halsbrytande, livsförändrande störtkär. Den dansande varelsen var min min min. Tyvärr dog barnet under graviditeten och i allt efterarbete hade jag inte en tanke på att han inte var mitt genetiska barn. Det kom jag liksom på när jag skulle göra försök igen. Då var han bara en älskad saknad pojke som jag ville ha tillbaka.

När jag blev gravid igen fanns förstås inte oron för att det inte skulle kännas som mitt alls, jag räknade med att bli förälskad igen. Det blev jag inte. Inte under graviditeten. Jag var oerhört rädd om henne, men mer rädd för att förlora henne tror jag. Mina känslor hade alltså ingenting med att hon inte var mitt genetiska barn att göra - utan bara med erfarenheten av vad som kunde hända att göra. Och litegrann en tagg i hjärtat för att hon inte heller var genetisk släkt med honom.

Nu spelar det ingen roll alls. Hon är lillasyster till sin ickegenetiska bror och helt och fullt dotter till sin ickegenetiska mor. Jag tänker på sätt och vis på det ibland. Men mer som en road nyfikenhet på dem som gav mig henne, vad som kommer från dem, vilka personligheter de har - och vad hon faktiskt fått från mig. Hon är ett fantastiskt barn - 100% min. Och jag kunde inte gjort det bättre själv

Sitter och tittar på min sovande dotter som är 4 veckor och resultatet av en äggdonation. Första gången hon sparkade och första gången jag fick se hennes fantastiska ögon så har känslan varit att hon är helt och hållet min. Att vi inte delar samma dna spelar ingen roll för det är tack vare mig och min man som hon finns till. Hon har växt i mig, det är jag som ammar henne och det är det som är det som betyder något. Vi kommer självklar att vara öppen om hur hon kommit till och ta det i hennes takt. Men ingen kan säga att hon inte är 100% min.

Hade jobbigt under lång tid att acceptera att vi behövde göra ÄD. Behövde ett år att bearbeta tanken. Ända fram tills själva behandlingsstarten egentligen. Sedan blev det som den mest självklara saken i världen. Jag tänker ofta på att vår som kom till på just det sättet men endast med fascination och oerhörd tacksamhet. 

Mitt eget?

Denna gränslösa kärlek man kan känna för sitt barn går inte att beskriva. Jag är sååååå glad att det var på det här sättet ( över 5 år med psykologiskt plågeri och otaliga ivf-behandlingar) vi fick barn för annars skulle vi ju inte ha just honom, älskade unge! 

Är anonym i det här inlägget för att inte avslöja för mkt vem jag är...

Jag tror att det är väldigt vanligt att känna motstånd mot ÄD i början, det gjorde vi och jag känner även ett annan par som valde bort det för att det kändes så "konstigt". Vi gick på det "säkra" kortet adoption som just då kändes bättre i hjärtat och hamnade verkligen ur askan i elden, just när vi påbörjade vår adoptionsprocess brakade hela adoptionsvärlden och köerna blev jättelånga. Hade inte vi fått ett brev från Landstinget om ÄD och lyckats med det hade det tagit oss 6 r att få ett barn via adoption, och tro mig på den vägen hade mycket kunnat hända. Så jag kan omöjligt se adoption som det fungerar idag som ett säkert sätt att få barn. Titta bara på vad som händer i Ryssland just nu. Vill inte avskräcka dig dock för det finns sätt att få barn via adoption snabbare t ex om man är beredd att ta emot SN-barn.  

Vi var oerhört skeptiska på vårt första möte om ÄD, vi skulle ju få barn via adoption och inte genom en massa behandlingar och jag sörjde "vårt" (naturligtvis icke-existerande) adoptivbarn genom hela graviditeten. När barnet dock föddes var det det mest fantastiska som hänt och jag kan idag säga att jag är verkligen lycklig att ha fått gå igenom en graviditet, en födsel och spädbarnstiden. Utan att på ngt sätt förringa adoption som säkert är helt fantastiskt också kan jag idag känna glädje att jag fick barn via magen. Det andra paret som jag berättade om fick sen också barn genom ÄD och sa precis som vi att när man väl är där känns det inte det minsta konstigt utan helt naturligt att barnet ska komma på det sättet. Min erfarenhet är också att mannen ofta är mer skeptiska till ÄD är kvinnan, trots att det är hans genetiska barn.

Så för att sammanfatta: du behöver inte vara rädd för att det känns fel och konstigt med ÄD, det gör det för många men jag tror att det för alla ändras helt när man blir gravid och när barnet kommer.

Och känns det som "mitt eget"? Svårt att svara på eftersom jag inte har något att jämföra med. Äe det ngt som "vanliga" mammor går och funderar på? Men vem skulle annars vara barnets mamma? Knappast donatorn, alla som är insatta i ÄD vet att donatorn inte är mamma. Tror dock verkligen inte att min man på något sätt har en annan relation till barnet än vad jag har dock. H*n är det bästa som hänt och jag är tacksam varje dag för att vi fick chansen att göra ÄD.

Och vi har berätta för barnet om hur han kom till. Personligen tycker jag att det är ett stort svek mot barnet att inte berätta, och det kommer garanterat att komma fram förr eller senare ändå och då kan man nog få problem. Men vi berättar det inte för alla (varför ska alla veta hur barnet kom till) men om det kommer fram genom att tex barnet berättar så kommer vi vara öppna med det, det få inte vara en "ful" hemlighet för barnet. Jag var nog mer inne tidigare på att vi skulle berätta för hela världen vid en viss ålder men sånt växer fram och nu känner jag att det har kreti och pleti inte med att göra men om de frågar så säger vi naturligtvis sanningen. Sånt växer nog fram med tiden för de flesta.

I början när man är ny som förälder och osäker var det lite jobbigt att få höra att barnet var så likt sin pappa men aldrig sin mamma, men det har verkligen gått över ju tryggare jag har blivit i föräldrarollen och ju mer barnet bekräftar en som förälder.

Så ja, det är rosa moln om man nu menar i relation till alla andra föräldrar. Däremot så är det inte rosa moln att vara förälder alla gånger men det kan nog alla med barn skriva under på...
 

Nu skriver jag mkt här men jag blir så engagerad.

Vi gick adoptionskursen eftersom vi trodde att vi skulle adoptera. Personligen tycker jag att den har hjälpt mig mycket som förälder och speciellt som förälder till ett barn som kommit på lite ovanligare vägar. Så mitt tips är att gå den även om du tänker parallellköra med ÄD. Långt ifrån alla som går den kursen kommer i slutändan att adoptera oavsett vad de säger.

Du skrev att du kan uppleva det som jobbigt att  "man inte får höra att man är så olik sitt barn osv". Det är en av de sakerna man pratar mycket om på adoptionskursen. För tro mig, adoptivföräldrar får höra mycket, mycket och de "syns" alltid, i affären, på gatan eller var det nu kan vara (förutsatt att barnet kommer från ett land med annorlunda utseende förstås, vilket de flesta gör). det räcker med att läsa trådar här på FL så ser man hur utsatta adoptivföräldrar är för andras fördomar och elakheter när de har möjlighet att vara anonyma. Jag tror faktiskt inte att ÄD-föräldrar kommer att komma i närheten av det. :-/

Hej! Nu har det gått en tid sedan du frågade, kanske har du redan beslutat dig? Har två små mirakel hemma, och har visserligen inget genetiskt barn att jämföra med, men det har ju min man. Vårt sätt att förhålla oss till våra barn skiljer sig inte alls, om man bortser från att vi är två olika människor. Om någon av oss får höra att vi är lika våra barn är det faktiskt jag. Barn tar ju efter på så många andra sätt än genetiskt, gester, uttryck, vanor... De försöker matcha hår o ögonfärg så det inte blir alldeles annorlunda, även om just jag inte tycker det hade spelat någon roll. För mig har ÄD känts bra o tryggt, i den mån man kan styra över livet vet jag att mina bebisar haft det bra i magen och inte utsatts för varken svält eller gifter. Hade jag adopterat hade jag säkert steuntat i det, men om man nu vill se en fördel med ÄD såhar det varit en positiv tanke med mig ( sen har ju i och för sig barn fört in oro och en känsla för livets skörhet i alla fall, men det tror jag alla föräldrar lever med i olika utsträckning). Tyckte behandling och graviditet var rätt kämpiga, jag blir väldigt påverkad (läs temporärt spritt språngande galen) i humör av alla hormoner, för att inte tala om den känslomässiga bergodalbanan det innebär att misslyckas och försöka igen. Men jag skulle gå igenom allt 100 gånger om för mina barn! Det har varit så värt det, kärleken till ens barn har knocket mig totalt, och jag är säker på att man känner samma kärlek oavsett hur barnet kommit till! Men nej, det är inte bara rosa moln, det är utmanande att vara förälder, även det oavsett hur barnet kommit till. Det där alla säger, som i alla fall jag inte kunde greppa innan barnen kom, att graviditet, att hormoner o förlossning( eller, antar vag väntan på barnbesked) bara är en början, stämde. Det är sen det börjar, när bebisen är hemma. Angående frågan om de vet så är svaret ja, äldsta har vetat sen hon var 3-4, när frågor om hur men kommer till dök upp. Sen har hon fått ställa frågor allt eftersom. De flesta av mina nära vänner vet, men om jag skulle göra nåt annorlunda så skulle jag nog prata mindre med andra än jag gjorde från början. Det är ju inte min historia längre, utan mina barns, har jag insett ju mer tiden går. Men berätta bör man, det jag har kunnat läsa mig till så är hemligheter i familjer värre för barn än en "historia" att mamma och pappa fått en stor gåva från en annan kvinna. Det blir många gånger manmåste ljuga annars, bvc, sjukvården, blommor och binsamtal... Oj, oj, det vart långt det här.. Men instämmer med ÄD- barn, det blir långt när jag blir engagerad! Lycka till vad du än väljer!

Hoppsan! Alla mellanslag försvann! Hoppas du orkar läsa ändå!