Känns det som ens eget till hundra procent?

Hon känns absolut som mitt eget barn.
Vi är öppna om det, vi har tidigt berättat (på hennes nivå) lite då och då.
Varför har vi berättat för andra? Vi kände när vi försökt i ett år ett behov av att få  prata av oss med våra vänner och familj. Stödet från dom var av stor betydelse för oss. När det blev aktuellt med ÄD så fortsatte vi att berätta. Vi såg ingen anledning till att vara tysta då.
Skulle dottern råka ut för något olycka/sjukdom som innebär att hon behöver blod, organ tex kan det ha betydelse då det kan vara avgörande för hennes hälsa/överlevnad.

En sak som är en stor fördel i detta med ÄD är att gener inte är viktigt för mig. 
Arv och miljö påverkar mer än vad man tror.
Många påpekar ofta hur lik hon är mig till sättet, och ibland tycker en del att det finns nåt i hennes utseende när hon gör vissa miner som påminner om mig. 
Det roliga är att hon är jättelik sin storasyster som  är mitt genetiska barn och som har en annan pappa.
Men som sagt det är inte viktigt för mig.