Känns det som ens eget till hundra procent?

Hade jobbigt under lång tid att acceptera att vi behövde göra ÄD. Behövde ett år att bearbeta tanken. Ända fram tills själva behandlingsstarten egentligen. Sedan blev det som den mest självklara saken i världen. Jag tänker ofta på att vår som kom till på just det sättet men endast med fascination och oerhörd tacksamhet. 

Mitt eget?

Denna gränslösa kärlek man kan känna för sitt barn går inte att beskriva. Jag är sååååå glad att det var på det här sättet ( över 5 år med psykologiskt plågeri och otaliga ivf-behandlingar) vi fick barn för annars skulle vi ju inte ha just honom, älskade unge!