Känns det som ens eget till hundra procent?

Första gången jag blev gravid var jag lite spejsad i början. Glad att vara gravid men tanken liksom svindlade inför att barnet inte var genetiskt släkt med mig, det kändes milt sagt märkligt. Det vände vid ultraljud vecka 13. Plötsligt var jag svindlande, halsbrytande, livsförändrande störtkär. Den dansande varelsen var min min min. Tyvärr dog barnet under graviditeten och i allt efterarbete hade jag inte en tanke på att han inte var mitt genetiska barn. Det kom jag liksom på när jag skulle göra försök igen. Då var han bara en älskad saknad pojke som jag ville ha tillbaka.

När jag blev gravid igen fanns förstås inte oron för att det inte skulle kännas som mitt alls, jag räknade med att bli förälskad igen. Det blev jag inte. Inte under graviditeten. Jag var oerhört rädd om henne, men mer rädd för att förlora henne tror jag. Mina känslor hade alltså ingenting med att hon inte var mitt genetiska barn att göra - utan bara med erfarenheten av vad som kunde hända att göra. Och litegrann en tagg i hjärtat för att hon inte heller var genetisk släkt med honom.

Nu spelar det ingen roll alls. Hon är lillasyster till sin ickegenetiska bror och helt och fullt dotter till sin ickegenetiska mor. Jag tänker på sätt och vis på det ibland. Men mer som en road nyfikenhet på dem som gav mig henne, vad som kommer från dem, vilka personligheter de har - och vad hon faktiskt fått från mig. Hon är ett fantastiskt barn - 100% min. Och jag kunde inte gjort det bättre själv