Känns det som ens eget till hundra procent?

Är anonym i det här inlägget för att inte avslöja för mkt vem jag är...

Jag tror att det är väldigt vanligt att känna motstånd mot ÄD i början, det gjorde vi och jag känner även ett annan par som valde bort det för att det kändes så "konstigt". Vi gick på det "säkra" kortet adoption som just då kändes bättre i hjärtat och hamnade verkligen ur askan i elden, just när vi påbörjade vår adoptionsprocess brakade hela adoptionsvärlden och köerna blev jättelånga. Hade inte vi fått ett brev från Landstinget om ÄD och lyckats med det hade det tagit oss 6 r att få ett barn via adoption, och tro mig på den vägen hade mycket kunnat hända. Så jag kan omöjligt se adoption som det fungerar idag som ett säkert sätt att få barn. Titta bara på vad som händer i Ryssland just nu. Vill inte avskräcka dig dock för det finns sätt att få barn via adoption snabbare t ex om man är beredd att ta emot SN-barn.  

Vi var oerhört skeptiska på vårt första möte om ÄD, vi skulle ju få barn via adoption och inte genom en massa behandlingar och jag sörjde "vårt" (naturligtvis icke-existerande) adoptivbarn genom hela graviditeten. När barnet dock föddes var det det mest fantastiska som hänt och jag kan idag säga att jag är verkligen lycklig att ha fått gå igenom en graviditet, en födsel och spädbarnstiden. Utan att på ngt sätt förringa adoption som säkert är helt fantastiskt också kan jag idag känna glädje att jag fick barn via magen. Det andra paret som jag berättade om fick sen också barn genom ÄD och sa precis som vi att när man väl är där känns det inte det minsta konstigt utan helt naturligt att barnet ska komma på det sättet. Min erfarenhet är också att mannen ofta är mer skeptiska till ÄD är kvinnan, trots att det är hans genetiska barn.

Så för att sammanfatta: du behöver inte vara rädd för att det känns fel och konstigt med ÄD, det gör det för många men jag tror att det för alla ändras helt när man blir gravid och när barnet kommer.

Och känns det som "mitt eget"? Svårt att svara på eftersom jag inte har något att jämföra med. Äe det ngt som "vanliga" mammor går och funderar på? Men vem skulle annars vara barnets mamma? Knappast donatorn, alla som är insatta i ÄD vet att donatorn inte är mamma. Tror dock verkligen inte att min man på något sätt har en annan relation till barnet än vad jag har dock. H*n är det bästa som hänt och jag är tacksam varje dag för att vi fick chansen att göra ÄD.

Och vi har berätta för barnet om hur han kom till. Personligen tycker jag att det är ett stort svek mot barnet att inte berätta, och det kommer garanterat att komma fram förr eller senare ändå och då kan man nog få problem. Men vi berättar det inte för alla (varför ska alla veta hur barnet kom till) men om det kommer fram genom att tex barnet berättar så kommer vi vara öppna med det, det få inte vara en "ful" hemlighet för barnet. Jag var nog mer inne tidigare på att vi skulle berätta för hela världen vid en viss ålder men sånt växer fram och nu känner jag att det har kreti och pleti inte med att göra men om de frågar så säger vi naturligtvis sanningen. Sånt växer nog fram med tiden för de flesta.

I början när man är ny som förälder och osäker var det lite jobbigt att få höra att barnet var så likt sin pappa men aldrig sin mamma, men det har verkligen gått över ju tryggare jag har blivit i föräldrarollen och ju mer barnet bekräftar en som förälder.

Så ja, det är rosa moln om man nu menar i relation till alla andra föräldrar. Däremot så är det inte rosa moln att vara förälder alla gånger men det kan nog alla med barn skriva under på...
 

Nu skriver jag mkt här men jag blir så engagerad.

Vi gick adoptionskursen eftersom vi trodde att vi skulle adoptera. Personligen tycker jag att den har hjälpt mig mycket som förälder och speciellt som förälder till ett barn som kommit på lite ovanligare vägar. Så mitt tips är att gå den även om du tänker parallellköra med ÄD. Långt ifrån alla som går den kursen kommer i slutändan att adoptera oavsett vad de säger.

Du skrev att du kan uppleva det som jobbigt att  "man inte får höra att man är så olik sitt barn osv". Det är en av de sakerna man pratar mycket om på adoptionskursen. För tro mig, adoptivföräldrar får höra mycket, mycket och de "syns" alltid, i affären, på gatan eller var det nu kan vara (förutsatt att barnet kommer från ett land med annorlunda utseende förstås, vilket de flesta gör). det räcker med att läsa trådar här på FL så ser man hur utsatta adoptivföräldrar är för andras fördomar och elakheter när de har möjlighet att vara anonyma. Jag tror faktiskt inte att ÄD-föräldrar kommer att komma i närheten av det. :-/