Sitter och funderar över vad jag ska göra...
Nu när jag har haft 3 missfall i rad så har jag ju rätt till en utredning. Räknar med att väntetiden blir minst 3 månader. Samtidigt så känner jag att min ägglossning är på G... Ska vi försöka bli med barn på nytt eller vänta tills efter utredningen? Orkar jag med ett missfall till? Samtidigt så mår jag förvånansvärt bra, både fysiskt och psykiskt så jag borde kunna klara det.
Vad hade ni gjort?
Var på VUL idag, dom såg några äggblåsor som dom hoppas hitta ägg i. Äggplocket blev dock uppskjutet till måndag istället för fredag, så jag får vänta lite till. Börjar blir riktigt nervös för både äggplock (som jag hört ska göra ont) för att dom inte ska få ut några ägg, eller alternativt att det inte ska ta sig.. Ahhh!!!
Deppdag i dag 
. Eller bitter och arg-dag kanske man ska kalla det...
Börjar inse att det är snart är ett år sen vi började försöka och än har det inte kommit varken syskon eller något plus som vill stanna. Snart har ett helt år slösats på en känslomässig bergochdalbana gånger två med lycka över plus, hopp och förväntningar, oro över mf och förtvivlan när mf väl skett.
Jag blir så trött på att det ska behöva vara så här och får ibland dåligt samvete för att hela den här "skaffa-syskon-karusellen" tar så mycket tid och energi som jag hellre skulle lägga på min son och min man. Blir både arg och ledsen men samtidigt peppad på att få det att gå vägen så vi kan få det där efterlängtade syskonet och gå vidare i livet. I sommar ska det där jäkla pluset komma och den här gången ska det bara stanna! 
En annan fundering...ni som gjort TSH-prov. Har ni bara ringt VC och bokat tid för det eller går man via MVC?
Solros och Mom in the city: jag med! Ni är inte ensamma! Det är ett år sen om en månad för oss också. Många tårar och tre mf. Och det är ingenting som är fel! Ska jag vara glad för att det är inget fel eller ledsen för att jag inte kommer få nån hjälp??
Jag hoppas så att det blir plus snart, kommer gråta floder om jag får negativt igen. Vet inte hur länge jag orkar:(
Skickar pepp till er båda, hoppas det blir allas vår tur snart:)
Ibland känns det lite som om man inte hör hemma någonstans...man har redan barn så man är inte "riktigt" barnlös och man blir ju gravid så man är inte heller infertil
Solros78, Cayenna, mominthecity, Patricia4 och Blåsippan84: Ni är så jäkla starka, tjejer! Ni har väl egentligen inte så mycket val mer än att kämpa på, men all heder till er. En del av min tröst har varit att jag blir lätt gravid (även om det sägs att det ju inte alltid är bra, det heller) och jag tycker ni är beundransvärda som inte ger upp. Och ni vet, har man en gång blivit gravid, blir man det igen! Jag hoppas er tur kommer snart. <3