Svärdottern förstör!

Jag hade inte tolererat sådant från min egen mamma, men OK, du kanske tycker det är sött med en svärmor som upplyser sin son att han inte gillar den kvinnan han valt, jag tycker inte det är sött med personer som inte gillar mig och ännu mindre med personer som inte respekterar mitt liv och är gränslösa, vare sig det är mammor, pappor, svärmödrar, svärfäder, syskon, svägerskor, svågrar, kusiner eller grannar

Men har du erkänt för dem att du gjort fel? Jag som svärdotter skulle ha väldigt svårt att lita på en person som uttalat motarbetat min och min mans relation, och ja, det är klart att jag skulle få veta det! Jag skulle inte heller uppskatta att min svärmor kom med dukar och gardiner hon köpt enligt sin smak till VÅRT hem?! Jag förstår ärligt inte att du inte förstår det, vänd på det; Vad skulle du tycka om att din svärdotter tyckte sig ha rätten att bestämma hur du ska ha det i ditt hem?
 
Du kommer alltid vara farmor till ditt barnbarn och visst det blev inte som du hade tänkt dig men om du verkligen vill att de ska fungera får du nog göra en pudel, erkänn att du gjort fel att du mår dåligt över det och börja om på DERAS villkor. Om du fortsätter att tränga dig på är nog annars är nog risken stor att din plats kommer minska mer och mer! Ingen orkar med en energitjuv i längden och det verkar som om du är en sån i deras liv!

nej, jag kan inte förstå hur du första kan prata skit om din svärdotter, sedan konstant tränga dig på med besök, dukar och gardiner och sedan förvänta dig att hon ska behandla dig som DU tycker du ska bli behandlad.

Jag förstår dig helt och fullt TS, jag föreslår att du för ett ordentligt och personligt samtal med din son. Berätta hur du känner utan att för den sakens skull lägga skulden på honom eller svärdottern, fråga honom hur du kan vara till hjälp för dem och hur du kan göra situationen bättre.

Vill de att du skall backa, backa. Måhända får du inte svaren du vill ha, men jag personligen tror att en rak kommunikation gör att ni kommer framåt.

Som många har påpekat, du har nog varit ett extremt irritationsmoment för din svärdotter - oavsett hur väl du har menat. Du har baktalat henne (och nej, sånt glömmer man INTE), du tränger dig på och lägger dig i, beter dig som om du vet bättre än dem och tar dig rättigheter du inte har. Är det så du vill framstå?
Steg1. Sluta med det- nu!

Steg 2. Man kan inte ändra det som varit, men kanske skulle det hjälpa om du pratade ut med din svärdotter? Eller börjar prata om henne i positiva ord när du pratar med din son, gör du någonsin det? För gör du det lär han säkert berätta det för henne och det skulle kanske hjälpa henne att glömma din inställning i börjar av deras förhållande. Min svärmor ger mig ofta komplimanger om hur bra mamma jag är tex, om hon menar det eller inte vet jag inte men det gör mig betydligt mer vänligt inställd till henne i alla fall   

Steg 3. Börja bygg en bättre relation.
Kom inte oanmäld en vardagskväll, för det första! Gör du det hos andra också? Det brukar inte vara socialt acceptabelt, och gäller även farmor/svärmor/mamma. Visa respekt för deras privatliv, du har inget med deras gardiner att göra eller heminredning. Hade blivit knäpp om min mamma kommenterade sånt, så det gäller inte bara svärmödrar. Vill du ge en slant till barnet, gör det. Din son och hans hustru är vuxna människor och vill inte känna sig som småbarn som får veckopeng. Bjud hem dem till dig på middag. Att träffas ett par gånger i månaden låter fullt normalt och lagom, de har fullt upp i sitt eget liv. Träng dig inte på dem! 
Du har ingen "rätt" till något längre, din son är vuxen nu och ni får ha en vuxen relation på lika villkor med ömsesidig respekt. Mamma-barn relationen har förändrats, förstår att det känns tomt men det är en naturlig utveckling och er relation (och därigenom din relation till barnbarnet) kommer bara bli bättre om du accepterar det. Det är jag säker på.

 

  

Jag skulle inte acceptera det här av varken min egen mamma eller min svärmor. Men har däremot ibland undrat om döttrar har lättare att säga ifrån till sin mamma än söner till sin? det är väl iofs väldigt individuellt, men tycker oftare jag stöter på att en "farmor" som ställer till det än en "mormor". Både bland människor jag träffar irl och på nätet.

I din formulering ser jag bara jag, jag, jag... Du utgår från vad DU behöver och menar att det är självklart att andra ska ge dig det (du ska få komma på vardagskvällar, du SKA få "hjälpa till" om det är det DU vill, du köper grejer till dem som DU tycker de saknar... ) Fullblodsegoistiskt.

Dessutom var du negativt inställld till svärdottern obefogat i början, har du bett om ursäkt för detta? Alla kan fela, men det är INTE OK att försöka så split mellan din son och kvinnan HAN valt. Jag förutsätter att han var vuxen när han valde och hans val är faktiskt just det - HANS inte ditt.

Ta steget tillbaka och försök vara lyhörd istället, vad kan du ställa upp med som DE efterfrågar som samtidigt är på dina premisser (gillar inte när mor/farföräldrar utnyttjas av föräldraparet heller, utan båda parter ska respekteras)

Min farmor var lite som du, som trängde sig på med sin "omsorg" vilket gjorde att folk slog bakut (hon kom hem med nybakt till min kusin, oanmäld, 08,00 en lördagsmorgon, hon gick in och städade min fasters hem, oombedd, hon tyckte att det var hennes rätt att komma hem till mina föräldrar varje torsdag för HON ville träffa sina barnbarn) Farmor åkte på påbackning från alla inblandade, men tyckte fortfarande inte hon gjorde fel, hon ville ju vara "hjälpsam". Det blev totalnej på torsdagskvällar hemma hos oss, hon var skitförbannad, men mina föräldrar stod på sig,

Att mormor får en närmare relation är troligen en produkt av din initiala fientlighet, du har inte skapat något band med din svärdotter = hon litar inte på dig och ni har inte en naturlig kontakt. Detta kan du inte tvinga fram utan du måste förtjäna ett förtroende.

Min egen svärmor är fantastisk, vi respekterar varandra och är lyhörda för VARANDRAS behov och hon som farmor kommer att vara jättevälkommen i sitt snart kommande barnbarns liv. Hon är dock väldigt aktiv och har deklarerat att hon även fortsatt vill ha ett fritt liv, vilket jag respekterar fullt ut. Jag kommer inte att vänta mig något av henne, men vill hon, är hon välkommen. Jag tror det är just ömsesidigheten ni saknar i er relation, du utgår för mycket från dig själv och din egen vilja.

Det är inte din svärdotter som förstör. Det är du som förstör för din svärdotter och HENNES familj. Din son har troligen valt den här kvinnan för att han älskar henne. Du behöver inte älska henne och hon behöver inte älska dig. Du måste acceptera att hon finns i ditt liv nu. En viktig sak varje "farmor" ska förstå.. Du är FARMOR inte mormor. Alla mammor går helst till sina egna mammor om råd, hjälp och det som behövs. Dit går varje kvinna just för att de är hennes mamma, känner henne bäst och litar mest på henne och har troligen lärt sig det mesta av henne. Som farmor är det dags att ta ett steg tillbaka, just för att är man för mycket på mamman kommer hon tro att du försöker ta över hennes familj. Vilket du faktiskt gör när du kommer hem med mat, gardiner, dukar och allt vet vad. Där de bor är Hennes. Vem vill ha någon annans mamma som inreder hos sig? Ingen?! Du säger att hon håller ditt barnbarn ifrån dig? Utan henne hade du väl ändå inte haft något barnbarn. Ta ett steg tillbaka å låt henne vara mamma, fru och inredare. Snart kommer du få chansen att visa att även du kan sitta barnvakt

Jag tror att de flesta svärmödrar/farmödrar har en bra relation med sina svärdöttrar och barnbarn, det är ju oftast de som har problem av något slag som har ett behov av att prata av sig och därför förekommer "elaka svärmor" trådar oftare.

Att få barnbarn är en stor händelse och en anledning till att det skär sig med svärmor/farmor kan nog vara att många farmödrar har svårare att hitta sin plats. I början när jag fått barn så fick jag känslan av att svärmor helst skulle sett att den nya familjen bestod av mitt barn, min man och henne själv som mamma...
Min mammas roll har alltid varit naturligare och hon accepterade från början att jag var mamma. Det fanns liksom ingen konkurrens.
Min mamma har också alltid accepterat att umgås med sitt barnbarn tillsammans med oss, medan svärmor hela tiden försökt dra sig undan och vara ensam. Det är ju en lite märklig känsla, man undrar ju lite vad det är hon vill göra själv...

Att bli farmor innebär ju till viss del att man förlorar sin roll som alfahona i sin lilla flock och det är naturligtvis jobbigt att inse. Men sålänge man inte gör det så kommer det vara svårt att ha en bra relation till sin svärdotter och i förlängningen sina barnbarn.

Jag kan dock tycka att det skylls lite väl mycket på svärdöttrar, det är som att de helt plötligt har ansvar för relationen mellan farmor och barnbarn, pappan verkar ju helt dra sig undan och behöver inte ta ansvar.
Jag har sagt till min man flera gånger att han gärna får ta med dottern och åka till sin mamma över dagen, men det har aldrig hänt. Om jag ska hitta på något själv en dag så klart att jag föredrar att umgås med min egen mamma under en hel dag än att sitta hemma ho svärmor.