Barnsuget kommer inte. Kan man

Jag är snart 42 och frivilligt barnlös. Det har aldrig varit något dramatiskt beslut i mitt liv. Jag träffade min man och gifte mig rätt sent (var 37 när vi gifte oss, träffades några år innan). Varken han eller jag var intresserade av barn, så att avstå var ett enkelt beslut. Idag har vi separerat, men det hade helt andra orsaker. 

Jag ångrar inte min barnfrihet. Det finns många barn omkring mig som jag kan ha en viktig roll för om jag orkar och villl: syskonbarn och kompisars barn. Men jag trivs väldigt bra som det är idag, med mitt vuxenliv som är fyllt av en massa andra viktiga och roliga saker. Och härliga sovmornar varje helg   

Jag känner igen mig i allt du skrvit. Jag är 33, gift, har en grym karriär, hus, husdjur, åker på spännande resor och spenderar mycket tid med "vuxensaker" som restaurangbesök och sena kvällar på teatern.

Barn passar inte in i mitt liv (som jag vill leva det) och jag har tagit beslutet att hoppa över barnalstrandet.
Det var ett tufft beslut, huvudsakligen eftersom jag kände mig utanför och "knäpp" som inte ville det där "självklara" som familjelivet verkar innebära. Men nu känns beslutet logiskt och bra, det enda tråkiga är att konstant bli tvungen att försvara sitt val. Även jag bemöts ofta av föräldrar som gladeligen berättar för mig att "Barn är livet", det driver mig till vansinne då mitt liv är bra som det är och otroligt innehållsrikt. Men vad det jag, det är kanske sig själva de försöker övertyga .

Maken ville först gärna ha barn, men förstod nog samtidigt inte de uppoffringar som skulle krävas. Vi har pratat om saken i många år och är helt på samma plan nu, det känns skönt. 

Hur många typer av föräldrar känner du? Eller människor?

Jag gillar både barn och djur utan att vilja ha någondera. Man kan ha relationer till alla typer av människor utan att vilja ha ansvar för dem eller bo med dem. 

Jag är 32 år och gör nog ganska exakt allt du beskriver i din pres, badar kanske inte lika ofta med min sambo men reser å andra sidan kanske något mer än dig ca 4-5 veckor per år. Jag jobbar sedan 07 och har en lång utbildning i bagaget. Men, jag har ett fyraårigt barn. Han är med mest hela tiden såklart, grillkvällar, skidresor, solsemestrar, i hela livet är han närvarande och det är ett liv annorlunda på många sätt än innan jag fick barn. Innan var det ju bara jag och min sambo, inget direkt ansvar för något förutom arbetet.

Barn är inte livet men jag upplever att mitt sköna ganska kravlösa liv innan sonen var ganska lamt, det saknades en dimension och i och med att jag blivit mamma känner jag mig mer betydelsefull. Livet blir på många sätt skörare men också så mycket vackrare. Så är det för mig iallafall. Jag respekterar alla människor som i sina livsval väljer att inte skaffa barn men jag är glad och oerhört tacksam över att jag fick möjligheten att bli mamma.

Jag och min sambo är båda 30 år och har varit ett par i dryga sju år. Han har en lärartjänst som förlängs termin för termin så länge behov finns, och jag har nyligen börjat studera och har två år kvar om jag vill ta ut en examen.

Jag har alltid varit öppen med att jag inte vill ha barn. Jag tycker om barn, men jag vill inte ha egna, utan gillar det faktum att man kan lämna tillbaka dem till dess ägare efter ett par timmars lek. Jag får kväljningar av snor och kräk, vilket gör det svårt att kunna ta hand om ett eget litet knytte. Jag är livrädd för en förlossning och ser inte alls fram emot en graviditet - jag känner ingen längtan efter barn alls, och har aldrig gjort. Aldrig någonsin faktiskt.

Nu har vi kommit till det stadiet i förhållandet där vi inte längre kan enas. Min man vill ha barn - jag vill fortfarande inte. Han vill inte ha barn här och nu, men snart. Nån gång, längre fram. Jag vill inte, och har svårt att se att jag skulle kunna ändra åsikt när jag tyckt och känt som jag gjort hela mitt liv. För min sambo är adoption inget alternativ, dessutom vet jag att man måste vara gift för att få igenom detta också, utan han vill ha egna biologiska barn. Sambon är rädd för att vi skall ångra oss när vi blir gamla om vi inte skaffar barn, medan jag är av den åsikten att vi kommer att klara oss finfint ändå.

Svårt det här. Kanske kommer min barnlängtan snart dyka upp ifrån ingenstans, men om den inte gör det. Då betyder det här nog slutet för mig och min sambo. Och om det skulle innebära slutet har jag slösat bort 7 år av hans liv som han hade kunnat tillbringa med någon annan, en person som vill ge honom barn... Hemskt att tänka så, men det är så jag känner.

Jag kan hålla med om lyckomässigt plus minus noll, men kärleksmässigt är det en ren vinst för varje barn.

Mitt barnsug kom aldrig heller, däremot har jag alltid vetat att jag vill ha en "riktig familj" dvs egna (stora!) barn att hänga med och se växa upp. Även om jag är helt ointresserad av "barn" i allmänhet och alltså inte heller kände suget efter en liten. Jag och sambon satte igång i ungefär samma situation som du är nu, och nu är vi några år äldre och har två knoddar. Jag måste ärligt säga att barn är skitjobbiga! Och visst stjäl de ens frihet på många sätt.  Och förstör ens saker! (nåja, det kanske inte alla barn gör...)

Men... jag har heller aldrig upplevt samma kärlek förut, till någon människa. För mig är det ett mirakel att all denna kärlek kan uppstå ur mer eller mindre ingenting. Det bästa är att den inte blir mindre för att det kommer ytterligare en - man måste inte dela den mellan barnen alltså - utan den blir större.

Jag tänker mig att den där friheten som jag saknar ibland kommer tillbaka, pö om pö, i takt med att barnen blir större och mer självgående.

Barn är inte alls meningen med livet, och alla vill inte ha barn, framför allt, alla BÖR inte ha barn. Jag råder dig ts att tänka över hur du föreställer dig din egen framtid, lite längre fram. Känns det viktigt för dig att ha en uppväxande generation omkring dig? Ser du fram emot att följa en eller ett par nya individer genom livet och uppleva leken, böckerna, skolan, tonåren och allt vad det innebär att växa upp idag? Om inte, kan du lika gärna låta bli.  

Jag har barn så jag är väl inte kvalificerad att svara egentligen, men jag vill göra det ändå. 

Jo, jag har ju ett nytt förhållande eftersom det (såklart ) tog slut med barnafadern.
Jag är fortfarande ung (under 30) men tog beslutet att sterilisera mig redan vid 22 då barn nr 2 kom och det genomförde jag när jag nådde den magiska gränsen, dvs fyllde 25.

Jag är bara så enormt lycklig med min fästman nu, och alla förutsätter ju att man vill ha ett "kärleksbarn" men jag säger bara, Nej, jag vill inte. Jag vill inte förstöra vårat förhållande genom att skaffa barn! 
Jag har gjort det här en gång, jag älskar mina barn mer än nåt annat, men jag vill absolut inte göra det här igen.

Jag älskar att jag har det bästa av två världar, ena veckan med mina fina ungar, andra veckan bara han och jag.

Han håller med mig. Han tycker att mina ungar räcker. Han gillar dem och känner inte det där behovet av att det ska vara kött och blod.

Jag har full förståelse för dem som inte vill ha barn och jag tycker det är självklart att det inte ska ifrågasättas. Att ha småbarn är hell on earth, många gånger pga andra föräldrar faktiskt. Det ska vara si, det ska vara så, och herregud gör du så? Det skulle jag aaaaldrig göra etc. 
Förhållandet får sig en törn, i vårt fall gick det åt skogen. Bebisar och småbarn är jobbiga som fan och jag mådde skit vissa perioder. 

Intressant tråd. Det du skriver här förstår jag däremot inte alls. Jag vet ju, efter att ha hört så många säga det, att det är precis så det är, men jag kan inte förstå. Jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att ha personer som man känner så starkt för, men det är helt omöjligt. Det är som att föreställa sig färger om man är född blind, föreställer jag mig. Det går inte. Tyvärr vet jag samtidigt att genom mina beslut (eller snarare frånvaron av beslut) alltid kommer att vara den där dimensionen fattigare, och på sätt och vis är det ett val därför att jag omöjligen kunnat tänka mig att ha egna barn bl a av genetiska skäl (personen skulle ju få 50% av mina anlag). Så, jag kommer aldrig att uppleva den där kärleken till någon annan människa men det är något man får vänja sig vid och finna sig i. Jag har inte heller några vänner med barn, eller syskon, så dimensionen "barn" är och har alltid varit helt borta. Det gör att man har lite svårt att hänga med i samtal med bekanta och på jobbet, där familjelivet ofta diskuteras - barn och barnbarn - och nätverket i form av familj och släktingar blir ganska tunt. Man blir lite utanför, helt enkelt, och fastnar i någon slags evig 30-års singelroll på gott och ont. På gott - därför att det är bekvämt och man behöver aldrig ta verklig hänsyn till någon annan än sig själv. På ont - för att det kanske blir torftigare mot slutet.

Ett barnfribeslut kan vara både frivilligt och ofrivilligt på en och samma gång, man kan frivilligt ha skjutit upp det så länge att det blir omöjligt att ändra, men ändå ha en ofrivillighet i att man sedan blir helt ensam utan släktingar som äldre, även fastän man vet att man skulle upprepa precis samma beslut en gång till om möjligheten gavs.

Det finns många som är frivilligt barnlösa, så du är inte direkt ensam om att inte vilja ha barn. Det är helt okej att inte skaffa några. "Alla" skaffar inte barn, och "alla" vill inte ha barn. Barn är inte på något sätt en försäkring mot att du inte kommer att få sitta ensam när du är gammal, de allra flesta som sitter bortglömda på hemmen har barn, bara det att barnen lever sina egna liv på annan ort och ibland i annat land.
 
Själv är jag lite mittemellan. Det finns bra saker med barn och det finns bra saker med att inte skaffa barn. Just nu vill jag inte ha några utan väntar gärna, och skulle det visa sig i framtiden att jag inte kan få några så vore det inte någon katastrof.

Det du beskriver, TS, det är livet! Har det på liknande sätt tillsammans med min man och något barnsug finns verkligen inte. Alla har/får inte det. Njut av livet säger jag bara!