Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Javisst, men gemensamt för de absolut flesta är förmodligen att det finns ett särskilt band mellan avkomma och föräldradjur. Det är t ex inte särskilt vanligt att föräldradjur har ihjäl sin egen, friska, avkomma. Däremot händer det allt som oftast att andras avkomma råkar ut för det. Jag argumenterar för att inte glömma bort människors behov av sitt ursprung bara för att vi kan tycka att det är irrationellt att det ens finns. 

Jag blir skeptisk till varför de vill vara med mig då.

Varför då?

Kvinnor är luriga varelser. De gör ofta saker för att tillfredsställa sina egna känslor.

Nej, kräsna kvinnor har det ju alltid funnits. Fast då ingår det tyvärr i konceptet att det inte kan bli barn heller.  Så har det också alltid varit.

Kollektiv amning har jag aldrig hört talas om i Sverige. Är de säkert att det inte är något som praktiserades på kolchoserna i Ryssland? Det låter mycket märkligt nämligen, och jag kan faktiskt inte tänka mig att i alla fall storbondens fru skulle ha låtit någon annan amma den blivande nye storbonden... Man hade ju för övrigt matpauser, så då kunde ju kvinnorna amma sina egna spädbarn. Det här är ju inte längre tillbaka än min pappas ungdom. Han har berättat hur han och de andra unga männen slog med lie, deras mejerskor gick efter och band kärvar - och så kom Matmor ut med förning och man fick äntligen ta paus i skuggan! Ingen kollektiv amning där!

Sedan kommer du med så konstiga exempel, som liksom inte har med den här debatten att göra. Jo, Marcus Antonius hade ju sina ungar utplacerade hos ett par olika afrikanska kungar, som en gisslan ja så att de skulle kunna lita på att han och Kleopatra inte skulle anfalla. Och det är orsaken till att Sveriges Riksdag bör tillåta insemination år 2012 för att..? De ungarna visste ju i alla fall vilka som var deras föräldrar, tänker jag...

Och om vi nu ska diskutera romarna, så var ju detta med äktenskapet och "paterfamilias" något oerhört viktigt. Det var helt otänkbart att en romersk kvinna skulle få barn utan att vara gift, eller utan att veta vem fadern var... Sådant ansåg man ju att slavinnor sysslade med. Du vet vad Kejsar Augustus gjorde med sin dotter, då han fick veta att hon var otrogen mot sin man..? Placerade henne på en liten ö med vakter, där hon bara fick livets nödtorft. Och när Augustus sedan dog, så drog Julias make in underhållet och lät Julia svälta ihjäl där på ön...

Även de romerska namnen var ju en hel vetenskap, där allt byggde på fadern och fadens släkt. I gens (ätten) Julia så hette t.ex. alltid äldste sonen Julius. Och alla flickor fick heta Julia (Major, Minor och Tertia som tillnamn om de blev fel).  

Om du vill visa på att fäder aldrig haft någon betydelse, så ska du nog inte ta romarna som exempel..!           

Jag tror att om de genetiska och sociala banden inte sammanfaller, så kommer de barnen alltid att vara mindre hela människor än om de sammanfallit.

Det har alltid varit viktigt. Ta bara en sådan sak som namnordningen. Ända till slutet av 1800-talet, och från urminnes tider, hade vi namnskicket att barn fick sin fars förnamn + -son eller -dotter. Man hette Gunnarsson, Sigurdsdotter... Det var alldeles förfärligt för barn som inte visste vem deras far var - de fick inte ens ett efternamn! På Island förekom det tydligen att de fick moderns namn i stället - "Ingridsdotter" - men då visste ju också alla direkt att detta var ett frillobarn... I Storbritannien hade de i många hundra år systemet att barnen fick pappans förnamn som efternamn, utan tillägg av "son" eller "dotter". Det är därför så många för- och efternamn är lika: James, Thomas, Andrew...

Nej, det är inget nypåhittat att en människas identitet kommer av att känna sin far. 

Ja, man behöver ju bara se på lejonhanarna som biter ihjäl sina honors ungar med andra hanar - då de övertagit en redan dräktig hona - och därefter direkt gör honan dräktig igen med sin säd. Självklart finns dessa impulser även inom oss, och detta är en orsak till att man måste vara försiktig med att ge sina barn styvfäder som har svårt att kontrollera sina impulser. För att ta ett annat exempel.  

Jo, jag tycker att det är så viktigt. Det handlar ju inte heller "bara" om just föräldrarna, utan även om barnens rätt till sina riktiga syskon, sina riktiga far- och morföräldrar, sina riktiga fastrar och mostrar, kunskapen om sin släkt tillbaka i tiden... MEN jag hoppas att övergången skedde långsamt och försiktigt. Att man skolade in barnen i deras rätta hem under lång tid, och inte bara bytte barn plötsligt en dag och sedan aldrig lät dem träffa sin första familj mer..?

Ja, jag tycker att donation av könsceller ska förbjudas helt och hållet. På grund av barnens behov av sina riktiga, genetiska föräldrar.

IVF ska dock tillåtas för gifta par, om de använder båda parternas egna könsceller. Då blir ju familjen som vilken normal familj som helst - läkaren hjälper dem bara förbi ett litet hinder. T.ex. i kvinnans äggledare. MEN även i dessa fall tycker jag att man kan utreda paren lite extra innan de får behandlingen - man kan passa på och sovra lite där det går, så att säga, eftersom det blir så många olämpliga föräldrar ändå på naturligt sätt.  

Fast nu lever vi ju i Sverige, vars kultur är en produkt av:

1. kristendomen o judendomen, där patriarkatet var norm

2. Romarriket och det antika Grekland, där patriarkatet var norm

3. vikingatiden och allmogetiden, där patriarkatet var norm  

... i ljuset av detta, så vore det ju konstigt om vi skulle göra om våra lagar så att de passar hottentotterna...        

X antal fall där barn mördats av sina styvfäder. Statistiken visar nämligen att nästan alla fall av dödlig eller mycket svår barnmisshandel, sker i familjer som består av en styvfar och en biologisk mor.

Många, många människors berättelser...

Det har jag aldrig hört. Inte i Sverige. Källa på det..? (OK jag tror väl inte att lilla Estelle heter Westling i efternamn, men...)