Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Att söka sitt ursprung betyder inte automatiskt att man mår dåligt och/eller känner sig rotlös.Man kan ju helt enkelt vara nyfiken.

Varför just en medförälder, varför är två idealet? Och varför just en medförälder, räcker det inte med ett bra socialt kontaktnät?

Vad har du för belägg för det av mig fetmarkerande påståendet. Menar du att singlar över lag är osociala människor utan vänner och släkt? 
Att lyckas hitta rätt partner, av kärlek och med gemensamma mål för liv och familj under en för kvinnan lämplig ålder för barnafödande (typ 20-42 års ålder, enl vissa mellan typ 28 då du är färdigutbildad, och 35, då du enl vissa är för gammal), är inte alla förunnat. Och är då längtan efter barn mer central än längtan efter kärlek och ett förhållande, är väl insemination ett bättre alternativ än ett kvart-i-tre-ragg?

Återigen, har du en frånvarande pappa måste du leva med det faktum att du har blivit bortvald.  

Det där kan jag skriva under på. Klok vän!

En pappa är för många (speciellt barn) synonymt med en fadersgestalt, och inte nödvändigtvis biologiskt. Alla barn har dock en biologisk fader. En spermadonator är ingen pappa. Möjligtvis en biologisk fader. Men ingen juridisk fader eller pappa.

Nej, "kärnfamiljen" är ett 1900-talspåfund med rötter i 1800-talets borgeliga ideal.
Innan dess var normen och det absolut vanligaste storfamiljen. 
Det naturligaste för människan är förmodligen att leva i någon form av sådana små familjegrupper, med fler generationer än två och fler vuxna än bara mamma-pappa.

 

Det beror ju som sagt på. Vem har sagt att men lever ensam och oisolerad för att man är ensam förälder? En ensamstående förälder med stort socialt nätverk och mycket nära relation till t ex någon vän eller sina föräldrar, kan mycket väl ge barnet fler anknytningspersoner än en traditionell kärnfamilj med mamma+pappa utan stort socialt nätverk och med mor- och farföräldrar långt bort. Så som många lever idag.

Ett exempel är min egen familj, en kärnfamilj där jag, mamman, har mina föräldrar 30 mil bort. Min mans föräldrar är rätt ointresserade av våra barn, sina tre barnbarn. Så mina barn har två anknytningspersoner, jag och deras pappa. Mycket vanligt, och helt OK. Men om jag valt att skaffa barn själv istället, då hade jag satsat på att köpa lägenhet i samma område som min mamma och pappa och umgåtts så mycket med dem så att mitt barn hade knytit an till dem också. För att vi har en bra relation och de är fantastiska med barn. Då hade mitt barn förmodligen haft tre anknytningspersoner. Fler än mina existerande barn har nu i vår traditionella  kärnfamilj. Men fortfarande bara en förälder i juridisk mening.

  

Du missar ju vad jag säger i mitt inlägg. Det är ingen tolkning, det är så det är. Barnet har inget särskilt behov av just en mamma och just en pappa, utan barnet har ett behov av trygga vuxna att knyta an till, vuxna som kan svara på deras behov av mat, sömn, trygghet, stimulans mm. Har barnet två föräldrar, som i de flesta fall, ska barnet självklart ha lika stor rätt, att knyta an till båda från början. Det handlar inte specifikt om att papparollen är viktig, utan barnets rätt till att knyta an till de föräldrar de har.

Roligt att du nämner just varg. Vargar lever nämligen i flock, och alfahannen och -tiken lämnar gärna över föräldraskapet till andra medlemmar av flocken när de går ut på jakt.

Jag tror inte att du förstår mig riktigt, för att du har en helt annan defintion av vad en förälder är.
För att ett barn ska bli till, rent biologiskt, krävs ett ägg och en spermie, ja. Något från en kvinna och något från en man, något från en tik och från en hane om vi ska prata vargar. Men förälder i betydelsen den som fostrar barnet och är en föräldragestalt, det finns det ingen siffra på. Det kan vara en, två eller flera. Och människan är som sagt också ett flockdjur. Storfamiljen har vi redan nämnt. Våra föräldrasystem har sett olika ut över tid och i olika kulturer.  Bl a har det i vissa kulturer varit oviktigt vem som är fadern (det kan man ju inte säkert veta utan moderna DNA-test), utan modern är föräldern och hennes bröder/bror manlig förmyndare över barnet. I andra kulturer har barnen setts som allas självklara ansvar och har fostrats kollektivt.  
Återigen, små kärnfamiljscelelr med två fostrande föräldrar är en modern företeelse. 

Fast det är ju bara att titta på naturfolk idag, hur de lever.

Jag tror att du är ute och cyklar, men länka gärna till artikeln så får vi se.
Även om man dog yngre förr, så tror jag inte att 30-årsåldern stämmer. Det var även tätare mellan generationerna förr. Och en storfamilj består inte alltid enbart av familjemedlemmar i rakt nedstigande led.     

Kan tipsa om att tidskriften Framtiden, från institutet för framtidsstudier, har tema Familj i årets första nummer (nr 1 2012). Rykande färskt och aktuellt! Mycket intressant läsning, sitter just nu och läser artikeln "Den naturliga familjen - ett djuriskt persektiv" av Malin Ah-King

Fastnade också för det här citatet som fladdrade förbi mellan två artiklar, från pjäsen Mira går genom rummen (av DN:beskriven som " en jätterolig tragedi som nollställer familjebegreppet och undersöker det från barnens perspektiv") av Martina Montelius som går på Unga Dramaten:

"Det är inte sammansättningen av människor som är familjen. Det är hur mycket alla i familjen tycker om varandra. Som är det intressanta."