Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Hur blev det så fucked up rent ut sagt? Hur blev minoriteter "det rätta" och det biologiskt naturliga det som andra tycker att det har rätt att lägga sig i och bestämma över?

Artikeln jag nämnde läste jag i en papperstidning, men här är en länk som berör samma ämne

ian-arthur-colquhoun.suite101.com/prehistoric...

Det är inget fel i att minoriteter fått en röst, men det är lite skrämmande att t.ex alla vänsterpartier går in och bestämmer hur heterosexuella par ska dela på sin föräldraledighet och därmed styr hur de ska leva sina liv, pratar om pappor som skiter i sina barn när det troligare i grunden är kvinnorna som faktiskt styr och ställer i många relationer idag. Det är dessutom helt naturligt att en kvinna helst vill vara hemma mycket med sitt barn eftersom att det är kvinnan som är gravid, det är kvinnan som föder barnet och det är kvinnan som kan amma. 
Man tjatar om jämställdhet och fördömer män i feministisk andra som idag mer handlar om utbrett manshat och lagförändringar till förmån för kvinnor, som om vi inte kan ta hand om oss själva.
Samma partier går in och förespråkar att kvinnor som är ensamstående däremot har rätt att få ut all föräldraledighet och en ensamstående kvinna ska inte ens behöva en man för att få barn (=onaturligt). Är inte det att fördöma alla kvinnor som lever i lyckliga förhållanden likt mig själv? Jag ska helt plötsligt inte ha något att säga till om, eller ha rätt till en egen vilja tillsammans med min sambo, utan vi ska tvingas till diverse absurda "jämställdhetslagar" för att vi råkar leva i ett heterosexuellt förhållande och är lyckliga med varandra.

Hur ska man ha det egentligen? Behövs pappor eller inte? Jag är övertygad om att svaret är ja. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Nog för att det hade kunnat ske olyckor där jag förlorat honom, men jag hade ändå vetat vem han är. Jag tycker helt enkelt inte att egoistiska personers vilja ska gå över det biologiska och barns rätt till sina föräldrar.

Jag tror att det är helt tvärtom. Vi har vidgat våra perspektiv för mycket, tappat fokus på vad som är viktigt och istället för att uppmuntra till stabila familjer som fungerat i alla tider så ska dessa straffas mer eller mindre. Staten går in och bestämmer hur man ska fördela sin tid, vem som ska göra vad och dittan och datten, FÖRUTOM om man råkar tillhöra en minoritet, för då jäklar har man helt plötsligt alla rättigheter och alla alternativ i hela världen!

Hur blev det så fucked up rent ut sagt? Hur blev minoriteter "det rätta" och det biologiskt naturliga det som andra tycker att det har rätt att lägga sig i och bestämma över?

Min mamma levde i en värld med lika många timmar på dygnet som alla andra mammor vad jag vet ;) Att jobba sex timmar om dagen istället för 8 ger trots allt ändå inte tillräckligt mycket extra tid för att skjutsa två-tre barn till sina två-tre aktiviteter i veckan, hämta och lämna hos kompisar, ordna nyttig mat på bordet, städa, umgås med barnen själv osv. Barn har enligt mig rätt till ett aktivt liv, de ska inte behöva tvingas sluta spela piano eller fotboll bara för att den ensamstående föräldern inte har tid att skjutsa. Man är naiv om man tror att man klarar allt galant helt själv när man knappt klarar det när man är två på heltid. Det är inte rättvist mot barnen. Återigen, barn är ingen rättighet.

Har du totalt missat att alla vänsterpartier vill kräva en tvångsdelning av föräldraledigheten? Hur menar du att det INTE är att inkräkta på människors fria vilja när det gäller förhållanden där man är tillsammans? Hur kommer det sig att en kvinna som lever i ett samboförhållande inte ska få möjligheten att ta största delen av föräldraledigheten om hon vill det, medan en singelkvinna inte bara ska få hela föräldraledigheten, utan även få skaffa barn helt utan en pappa med i bilden?

Jag är inte egoistisk och missunnsam, men det fungerar inte biologiskt att bli gravid utan spermier med i bilden som singelkvinna, två män kan inte heller få barn rent biologiskt, alltså är det inte rätt. Så enkelt är det i min värld. Om det hade varit rätt och meningen så hade det gått. BARN ÄR INGEN RÄTTIGHET, när ska ni inse det? Heterosexuella PAR är de ENDA som KAN FÅ BARN, därför ÄR det deras exklusiva rätt. Säger man emot det så är man korkad. Simple as that.

Sedan att det finns missbrukarföräldrar och yadayada är inte standard, de flesta barn blir inte misshandlade och ignorerade av sina föräldrar. Angående homosexuella så ser jag inget fel i att de får adoptera egentligen, men det är ingen rättighet. Det är i så fall en möjlighet. Ingen har rätt till barn förutom de som kan få barn naturligt, men det är väl bra att det finns alternativ?!

Däremot är det inte okej när lite väl experimentella personer anser att det är okej att leka försökskaniner med barns psykiska hälsa och placerar barn med personer med diverse avvikande sexuella läggningar, egoistiska singelmammor osv utan minsta tanke på BARNET. Barn vill veta vilka dess biologiska föräldrar är, att ta ifrån ett barn den rättigheten är inte okej. Likaså håller inte heller argumentet att många par går isär, för de flesta har delad vårdnad även efter en separation, alltså får de allra flesta fortfarande ha kontakt och känna båda sina föräldrar. Något som ett stackars barn till en mamma som valt det egoistiska alternativet inseminering inte har. 

Visst är det tråkigt att alla inte får barn, något så stort i livet, men det är fortfarande, oavsett vad ni säger, ingen rättighet och jag hoppas innerligt att politiska beslut som fattas kommer gå i den linjen också, även om det nu verkar som om de flesta uppenbarligen skiter fullständigt i barnen idag. Det är inga slit- och slängdockor, det är levande människor, inget man ska sätta till världen som samhällsexperiment.

Jag ger upp, det går inte diskutera med någon som konstant vänder och vrider på saker och som är så djupt instyrd i de PK-linjer som så hård genomsyrar Sverige idag.

Adoption osv är en modern förteelse. Likaså IVF osv.
Gå tillbaka i tiden. Var du homosexuell på medeltiden så var du, det innebär också att du inte kan få barn. Kan du inte själv skaffa barn så har du ingen rätt till barn. Varför? För att man inte har RÄTT till något man inte kan "fixa" själv.  Jag förstår innerligt inte hur man överhuvudtaget kan säga emot dessa empiriska fakta. Det är logik på dess främsta nivå, det är rent socialt även där rätt på dess främsta nivå eftersom att man heller inte har rätt att stjäla något från någon annan, definitivt inte ett barn.
Heterosexuella par som inte kan få barn har inte heller rätt till barn. 50-åringar som kommit in i klimakteriet har inte heller rätt till barn osv.

Däremot är barn en möjlighet. För mig har människor rätten att vara som de är, jag har full respekt för homosexuella, personer som engagerar sig i för mig märkliga frikyrkor osv, vad som helst så länge det man gör och är inte går ut över någon annan på ett uppenbart negativt sätt.
Jag har i grunden inga problem med att homosexuella får adoptera eller att heterosexuella som har problem att lyckas bli gravida får hjälp via IVF. Jag tycker att kraven för att få adoptera är jättebra idag och med väntetiden så finns det onekligen tid för att tänka genom saker och ting. Både vid IVF och adoption så är man två föräldrar på pappret, det vill säga en större möjlighet för att verkligen ha tid och engagemang i barnet som komma skall. Vid IVF så är barnet biologiskt föräldrarnas, vid adoption så brukar det väl numera vara delvis krav på att barnet ska få veta vilka ens biologiska föräldrar är och kan i vuxen ålder förhoppningsvis trösta sig med att barnet fått bra adoptivföräldrar att växa upp med och ett tryggare liv än vad det troligen fått tillsammans med de biologiska föräldrarna.

När det gäller singelkvinnor så är det annorlunda. Jag vet att vissa i denna tråden säkert är just bittra singelkvinnor som vill ha barn och det är ju tråkigt. Med tanke på hur stort barn är och jag själv vet hur stark längtan efter dessa kan vara så skulle jag ALDRIG sjunka till en sådan nivå där mina egoistiska önskemål om barn kommer före barnet. Jag skulle aldrig kunna leva med ta ifrån mitt barn chansen till att lära känna sin pappa, jag skulle definitivt aldrig kunna leva med att inte ens kunna säga vem barnets pappa är, mer än en mörkhårig, blåögd byggarbetare.
Om ni hade haft lite empati i kroppen så hade ni kanske kunnat tänka er in i barnets situation, där man undrar "är det min pappa?", "är det min pappa?" "kanske är det han?" varje gång man går förbi en byggarbetsplats. Eller där man visserligen är glad att man har en bra mamma, men där man vet att pappa bara gav lite sperma som mamma kunde använda och att man inte är gjord med minsta lilla kärlek. Om man ens skulle få veta vem ens biologiska pappa i ett sådant här sammanhang var, hur kul skulle det vara att de på sin pappa som en runkande spermabank?

Jag har skilda föräldrar, kompisar har skilda föräldrar och vi kan alla vittna om hur lite tid vi fick med föräldern vi bodde mest hos när vi var mindre. Jag såg att någon ensamstående mamma här försvarade sig och hävdade att hon hade jääääättemycket tid med barnen. Men de flesta mammor kan inte prioritera bort jobb, speciellt inte om man har fler barn (med tanke på att jag var ensambarn också så var det hela en ännu mer ensam upplevelse). Jag fick börja ta ansvar och ta mig till grannorterna och laga mat själv alldeles för tidigt enligt mig själv. Speciellt när jag idag ser mina halvsystrar som är i samma ålder som jag var då som i sinnet är 3-4 år yngre, som har 4 aktiviteter var i veckan, som får ha egen häst som jag aldrig fick för att det inte fanns tid, som får åka på semester 2-3 gånger om året när jag hade tur om vi kunde åka och bada.
Min mamma var inte dålig för att hon inte kunde ge mig allt som ett barn i mina ögon har rätt till (då syftar jag på chansen att utöva sina intressen och få vara barn), men hon var inte tillräcklig alla gånger. Det är nog tyvärr ingen singelmamma, eller singelpappa som inte är så pass rik eller med flexibla möjligheter så man inte behöver jobba utan kan fixa mat åt sina barn, ha tid att hjälpa till med läxor, leka och se dom utvecklas, skjutsa till träningar och kompisar osv. Det är inte schysst mot barnen att låta egoistiska singelpersoner skaffa barn helt själva. Och för mig så är barn viktigast för det är dom som är framtiden.

Så, nu har jag sagt vad jag tycker så får alla andra tycka sitt :) Jag tycker bara synd om alla stackars barn som ska utsättas för sina egoistiska singelföräldrar om lagen går genom. 

Jag tror att alla kvinnor som vill skaffa barn på egen hand åker till Danmark (eller liknande)... Att det blir tillåtet i Sverige tror jag inte gör så det blir inavel på nåt sätt... Jag tror istället att fler och fler kommer bli spermadonatorer och hela cirkeln får sin gång i vilket fall som helst :) Det funkar ju i andra länder, varför skulle det inte funka här? 

Tja. Man behöver ju bara läsa i styvfamiljstrådarna här på Familjeliv, för att se hur varmt och kärleksfullt det är i familjer som inte är helbiologiska... Gravt ironisk nu, alltså.

Och menar du t.ex. kollektiv, så är det en allmänt känd erfarenhet att sådana inte brukar hålla särskilt länge. De enda som brukar hålla är sådana som bygger på en stark gemensam tro, t.ex. kristen eller buddhistisk klostergemenskap, eller politik, t.ex. kolchoser under kommunisttiden i Sovjet. Detta bevisar, enligt mig, att vi INTE är skapta att leva nära några andra än vår kärlekspartner och våra närmaste biologiska anhöriga.  

Nu förvränger du verkligen historien! Det har genom tiderna alltid ansetts extremt viktigt att veta vem ens far är! Har du verkligen missat de utomäktenskapliga barnens dåliga status? Och detta var inte heller något som kom med kristendomen, om någon trodde det, utan ända sedan människan blev bofast har det varit extremt viktigt att det föds barn på gården, och att fadern kan vara säker på att barnen är hans. Eftersom den äldste sonen ska ta över gården - hans livsverk - så att den får fortsätta att följa blodslinjen.

Det normala har också i alla fall sedan vi blev bofasta (tidigare är ju svårt att veta något om) varit att barn växer upp med sin biologiska mamma och pappa. Samt kanske någon gammal farmor eller en barnpiga som hjälper till att passa dem, ja. Men detta tog väl inte ifrån dem deras föräldrar eller deras identitet..? På gården eller i backstugan. 

  Det du talar om är ju undantagsfall - vissa individer i vissa speciella klasser. Som de förnäma damerna som är för bekväma för att amma själva. Adoption och fosterbrödralag har aldrig varit VANLIGT. Angående fosterbrödralagen, så är de isländska sagorna fulla av berättelser om hur dessa fosterbröder svek varandra... så det verkar inte ha funkat så bra.

Och angående fosterbarnen, så antar jag att du tänker på när unga pojkar skickades till en herremans hov under ett år eller två, för att tjäna som pager eller lära upp sig till väpnare och så småningom riddare..? Eller att en ung flicka kunde vara hovdam hos drottningen en tid..? Men det här var ju också endast få individer i väldigt speciella klasser, och de var inte småbarn. Och det handlade inte om att förneka barnens familj och identitet - dessa hade de ju kvar även om de bodde någon annanstans ett par år i utbildningssyfte.  

De experiment som vi börjat göra nu, då vi medvetet tar ifrån barnen halva deras identitet och förnekar dem en förälder av det ena könet, saknar motstycke i historien. Försök inte blanda bort korten!