Å, jag blir så ledsen. Har precis kommit hem från en jobbrelaterad träff där det var med 2 bebisar + ett antal gravida. Blir ständigt påmind om vad jag inte har nämligen en ingen bebis och ingen på gång. Fick utomkvedshavandeskap i somras och ett missfall på det i höstas. När skall det bli min tur? Har försökt över ett år nu! Att något så glädjefyllt som barn kan göra en så ledsen.
Ett år är inte ovanligt att det tar, så ge inte upp. Men jag förstår din frustration! Det blir så påtagligt ibland.
Mrs Mountainstream
Din historia låter väldigt likt min. Vi försökte länge och fick sedan hjälp med ivf. Det gick på första försöker. Vi var så lyckliga att det äntligen var vår tur. Men när jag var halvvägs gången så startade kroppen förlossningen av sig själv. Livmodertappen orkade inte hålla emot längre och vår lilla ängel kom ut. Vi startade om med ny ivf och nu ett å ett halvt år efter gör vi vårt sist gratis försök. Jag har helt tappat hoppet på att jag någon gång kommer bli gravid igen. Och förstår er så när ni beskriver hur ont det gör att få alla gravidbesked, magar och barnvagnar. Det är helt omöjligt att förklara för någon som inte går igenom det vilken smärta små små detaljer kan ge oss.
Vi har också försökt i 5-6 år och för 2 år sen fick även vi plus på stickan efter vårt andra IVF.
Lyckan var total, hjärtljud i vecka 15 och alla tidiga UL visade en liten sprattlande räka.. i vecka 17 startade förlossningen med vattenavgång och blödning och det fanns inget läkarna kunde göra.
2 misslyckade IVF efter det har inte gett något resultat och alla embryo vi fryst ner har inte klarat upptiningsprocessen.
Nu står vi i adoptionskö och är snart klara med utredningen men nu är det ibland så att man både blir ledsen över "när är det er tur"-kommentarer men ÄVEN kommentarer om vilka länder vi "inte bör" adoptera ifrån utifrån ANDRA människors tankar och tycke.
Har fått höra att kineser är fula och "att ingen svensk tjej vill ha en neger i sängen så välj ingen från afrika".
:(
Mitt i allt detta undvek min bästa kompis att berätta om sin graviditet i nästan 15 veckor, trots att alla visste och att det var såå uppenbart. (Ni vet klapp på magen, inget vin till maten och klagan på ömma bröst. Trötta mig!)
När jag ändå är inne på "tyck-synd-om-mig"-grejer så kan jag även berätta att samma kompis PLUS en kusin blev "officiella" på vårt bröllop förra sommaren.
Kan ju tilläggas att vi varit öppna med våra svårigheter och adoptionen redan sen första fertilitetsutredningen..
Folk alltså..
Förstår precis hur du känner har själv varit i din situation men har nu två underbara barn. Så ge inte upp men ibland behövs lite hjälp på traven av sjukvården om det inte funkar naturligt. Lycka till!
Jag är ofrivillig singel och känner att jag aldrig kommer få ett förhållande.
Och får jag aldrig det så kommer heller aldrig jag att kunna få några barn.
Det värsta som finns är när vänner talar om att de skall ha barn:(
Så jag söker hela kittet!
Nu är det ju snart midsommar och då ska jag träffa min svägerska som är gravid. Känns sådär när man själv just har fått beskedet att trippelkur pergo inte gav äl och nu är det semesterstängt på kliniken och jag vet inte hur behandlingen kommer fortsätta sen.
Hur brukar ni göra när ni kommer i en sån situation som jag kommer göra på fredag? Hur tänker ni?
Tack, jag hoppas det går bra. Men jag vill bara inte åka dit och bryta ihop mitt framför henne o känna mig dum mot alla. Den risken vill jag inte ta, men jag tror ändå inte att det kommer hända så jag åker nog dit och försöker hantera det på bästa vis.
För mig kommer det jobbiga oftast efter att jag träffat någon. Innan och under tiden går all energi åt till att verka så "normal" det bara går.
Matilda 03- samma dilemma här. Kommer 3 st gravida hit på midsommar, varav en är min lillasyster i 6:e månaden och de andra två mina höggravida grannar.
Det är väldigt mycket övning på att hålla god min just nu, vilket som sagt tar enormt mycket energi. Det verkar inte finnas någon hejd på prövningar just nu.Jag fick precis ett graviditetsbesked till- min kollega som lyckades på första försöket såklart.. Övar mig på att säga "ååh vad kul, grattis" och verkligen låta glad. För visst unnar jag andra att vara glada och jag är glada för deras skull men... ja ni vet ju vad jag menar.
glad midsommar på er alla!
Jag försöker förneka känslorna, annars äter det mig! Min sambo säger ibland att han vill bli pappa snart, men det är en del som måste fixas innan..
Jag känner med dig!!
Jag har missfall bakom mig som tagit mig otroligt hårt, jag har även endometrios och en barnlängtan som är så stor....
Har gråtit många gånger när jag varit själv,efter att ha varit bland många bebisar. :(