Å, jag blir så ledsen. Har precis kommit hem från en jobbrelaterad träff där det var med 2 bebisar + ett antal gravida. Blir ständigt påmind om vad jag inte har nämligen en ingen bebis och ingen på gång. Fick utomkvedshavandeskap i somras och ett missfall på det i höstas. När skall det bli min tur? Har försökt över ett år nu! Att något så glädjefyllt som barn kan göra en så ledsen.
Då sa jag snabbt barn är väl inget man bara skaffar!!! De är en gåva!
Påmminner mig om en bekant som fick tre barn på typ lika många år som nu - hon VET om allt ÄNDÅ så kom det...;
"Inga barn än?"
Jag svarade; Nej jag är fortfarande ofrivilligt barnlös...
O ja ,min bästa vän, som nyss har fått barn kläckte ur sig; "Jag trodde det du var gladare nu (min ledsamhet över allt) ...jag trodde det hade försvunnit ..."
Vadå försvunnit....?!?! Jag fattar inte hur folk tänker!
Jag o sambon försöker inte än, men jag ger mig fan på att vi kommer få kämpa som fan, alla inlägg som postats, det känns som om jag skrivit dem.. Jag kan inte känna speciellt mycket glädje för folk med magar eller med en bebis nej..
Det är helt otroligt vad folk kläcker ur sig. Vi har försökt 3 år, och har gjort 2 misslyckade IVFer. Jag har gjort mitt bästa för att verkligen undvika situationer där man får den där hemska, hemska frågan.
Jag har en bekant som steriliserat sig, för hon vill verkligen inte ha barn. (Svårt att ta in att nån ens kan komma på att göra så, men det är fantastiskt befriande att umgås med en sån person). När hon fick frågan om hon och pojkvännen inte skulle skaffa barn svarade hon
-Så du vill veta om vi knullar utan skydd?
Sen blev det tyst...
Jag funderar på att använda den nästa gång. 
Jag känner igen mig i denna ledsamhet. Vi har försökt i snart 4 år och haft 2 utomkveds och ett misslyckat ivf. Under denna tiden har alla kompisar fått sina första barn och min syster blivit gravid - och det var inget de planerat.
Jag är så glad för dem men samtidigt är det så svårt. Det känns så orättvist hur lätt det går för vissa. Jag är nog mer ledsen är glad nu för tiden. Ibland känns det som om jag börjar tappa kontrollen på jobbet oxå, men jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte umgås med mina kompisar några längre stunder. Det känns stressande att veta att man bara blir äldre och äldre och att vi inte kan få barn på egen hand.
Vi har valt att vara öppna med det och det känns bra. Alla vet vad vi går igenom. Men det känns som om det är ytterst få som förstår.
Skrubbis, jag förstår precis. Men som du säger så är det nog ingen som inte också är eller har varit i samma situation som kan förstå. Är det inte jobbigt att "alla" vet om vad ni håller på med? Jag tror jag lyckas stå på benen bla tack vare att de flesta inte vet och därför inte frågar.
Jag tycker inte det är så lätt att vara kaxig när man är så här ledsen och tufsig, men min bekants kommentar var verkligen upplivande. Önskar jag orkade vara så mer, så folk fattar vad de gör och hur jobbigt det kan vara för andra som har det tufft.
Under mina 6,5 år av försök berättade jag för väldigt få i min omgivning. Jag valde att hitta andra i samma situation här på FL och det har hjälpt mig jättemycket. Idag vet endast några få att vårt barn är ett IVF-barn. Det är så vi vill ha det och det känns skönt att inte behöva berätta om alla försök vi gjort.
Befinner mig i samma situation. Varit sjukskriven för uteblivet missfall och direkt när jag kommer tillbaks till jobbet berättar 2 kollegor att de är gravida :(
I helgen berättade min sambos bror och hans tjej att de väntar barn...vill också bara resa bort och komma hem igen när jag själv blivit gravid...
Här är en till som inte har storken på sin sida
, jag och min sambo hade inga direkta planer om barn, visst pratade vi om det och så men vi hade inte så bråttom med det, och så i september 2011 fick jag känningar om att något inte riktigt var som det skulle och då kom ett plus på stickan, men den lyckan varade inte länge utan blev ett missfall i oktober och efter det är det som att storken flög förbi... innan pluset trodde min sambo att han var steril men vi får inte göra utredningen ännu eftersom jag är för ung för det och så fick vi pluset som försvann och både jag och han blev chockade men även glada eftersom vi vill ju ha ett barn och vi känner att det är läge nu men tydligen är det någon eller något som inte tycker som vi... min största rädsla just nu är att det bara hände en gång och att det kanske var vår enda chans eftersom vi kört oskyddat samlag redan i 2 år och om det tar så länge att bli gravid hur länge kommer det ta den här gången då?.. tycker att alla andra som haft missfall säger att det blir lättare när man redan varit gravid en gång men så är inte vårat fall...