Zwillinge86 skrev 2018-03-03 00:53:55 följande:
Jag kan också skriva under på att det är skillnad att kämpa för första barnet och andra. När jag inte hade fått sonen provocerades jag mycket av dem som beklagade sig för att de inte lyckades få syskon. För mig som inte hade barn då kändes det som att skillnaden var enorm, de som gjorde syskonförsök hade ju redan det jag saknade och skulle offrat mitt liv för att få. Jag försökte förstå, men kunde inte på riktigt eftersom jag var uppfylld av min egen sorg över att vara helt barnlös. Så fort jag väl fick barn så infann sig ett lugn, jag hade lyckats bilda familj, jag behövde inte längre oroa mig för att aldrig lyckas för jag hade åtminstone fått ett barn. Den skillnaden är gigantisk jämfört med ovissheten och längtan under alla ofrivilligt barnlösa år. MEN samtidigt insåg jag också att man på ett annat plan fortfarande är lika ofrivilligt barnlös även fast man fått ett barn. Att vara fråntagen rätten och möjligheten att själv kunna planera och bestämma sin familjebildning gör lika ont innan första barnet som efter. Jag kände tidigt efter jag fått mitt efterlängtade barn en stor sorg över att veta att jag skulle få kämpa lika mycket för de syskon jag ville ge mitt barn, en kamp som jag likt den tidigare inte visste om jag skulle gå segrande ur. För mig är längtan efter syskon lika stor som efter det första barnet, men inget kan ta ifrån mig det barn jag har och det är skillnaden mot att inte ha lyckats alls (än). Syskonförsök är inte på samma sätt på liv eller död som att kämpa för att få ett barn. Längtan är som sagt lika stark, men jag skulle inte gå över lik för att få ett barn till. Min önskan om flera barn är inte viktigast längre, utan det barn jag har är viktigast. Jag kan inte lägga lika mycket tid, pengar och energi på syskonförsök som innan jag fick barn det skulle ju ta tid, pengar och energi från det barn jag till slut lyckades få.
Så fint beskrivet Zwillinge. Tack för att du delar med dig. Jag kan förstå att längtan efter ett syskon kan vara nästan lika stark som längtan efter första barnet. Det som för mig är skillnaden är att när du, som jag, kämpar för första barnet kämpar du också för att slippa det livslånga utanförskap som ofrivillig barnlöshet innebär. Att aldrig kunna delta i eller förstå hur det är när barnet börjar gå, är med på sitt första luciatåg, börjar skolan, tar studenten osv. Att alltid vara utanför alla samtal som handlar om barn. Det gör så ont...