Vi som väntar smått i September 2012

Inte roligt med huvudvärk. Varför har du det?

Okej, nu är det gjort! Jag har beställt bebis första kläder. Jag har längtat, men det har ändå tagit emot.. Men, hemska tankar som dyker upp, nu har bebis i alla fall något eget att ha på sig, oavsett om det blir i livet eller graven.

Jag vill också ha neutrala ljusa färger, och helst vitt till små bebisar. Det ser så harmoniskt ut, och så framhäver det det nyfödda barnet. :) Ljusgrått tycker jag också om väldigt mycket. Lundmyr har en fin body i Ljusgrått med ett vitt hjärta på, den gillar jag i alla fall! Och sen så vill jag ha mer färg ju äldre barnet blir!

Ja, de flesta stunder så känns allt bra. Men man känner sig onekligen olycksförföljd, så man blir som lite vidskeplig när det gäller vissa saker. Men jag längtar så otroligt efter detta barn, och man måste försöka tänka att det ska gå bra den hör gången.
Usch, det låter ju hemskt jobbigt! Kan du inte begära att få träffa en läkare istället då. Något måste det ju finnas att göra åt?

:) Sådana kommentarer värmer alltid. Ja, jag önskar så att det går lyckligt den här gången.!!Har bara ett inlägg i "bloggen".  http://livochindra.bloggplatsen.se/     Fritt fram att ta del av! 
 

Helena: Ja, det brukar inte finnas mycket att säga sådana gånger. Men bara ett ord i beklagande kan kännas som en varm hand på axeln. TheFamily: Tack själv för att du vill ta del av vad jag har att berätta. Idamarja: Jag känner verkligen med de föräldrar som har eller har haft barn på neonatalavdelning. Jag har varit där med en dotter i fyra dagar, och jag kan knappt föreställa mig hur det måste vara för dem som måste känna den skräcken och oron i vecka efter vecka. Jag är så himla glad för din skull att ni kommit ut på andra änden oskadda!

Har också reflekterat över att det är väldigt mycket erfarenhet samlad i den här tråden. Så mycket mer än någon av de andra trådarna jag skrivit i under mina tidigare graviditeter!

Jag känner igen den där känslan att vara lättad över att det ändå gick så fort som det gjorde. Att mista Liv och Indra är ju det absolut värsta som har hänt mig. men när jag tänker på att behöva gå och vänta på det oundvikliga ännu längre, kanske veckor, månader eller kanske till och med år, så blir jag kall av ångest. Alla har vi något vi anser vara den största sorgen i livet. När det gäller barn så kan det vara ett eller flera förlorade barn, missfall eller kanske ofrivillig barnlöshet. Och det kan kännas lika kämpigt oavsett vilket man varit med om. Hade jag haft ett missfall innan jag förlorade Liv och Indra, så hade det nog varit så mycket mer traumatiskt än vad mina tre missfall var efter Liv och Indra. Jag var såklart väldigt ledsen över det, men det kändes ändå som att det var så mycket bättre än att det skulle hända senare. Sorg är så relativt. Kanske det mest relativa vi människor kan uppleva.

Ja stanna hemma och kurera dig! Man ska må så bra man kan!