Vi som väntar smått i September 2012

Måste bara få gnälla lite. Sover 12-16 timmar/dygn. Får absolut inget gjort eftersom jag den lilla tid jag är vaken och inte är på jobbet så är jag så trött att jag bara ligger i soffan. Pratade med bm idag, men iom att jag hade så fina värden vid inskrivningen så trodde hon inte att det var järnbrist men att jag kunde ta järntabletter ca 3 dagar/v för säkerhets skull. Tror inte heller att det är järnbrist utan att det är en kombination av gravidtrötthet och att jobba med omedicinerad ADHD. Men det hjälper ju inte att jag vet varför. Jag får ändå inte ihop vardagen längre. *suck* Min sambo får ta hand om typ allt, men han är sjukskriven för utmattningsdepression för tillfället så han har inte heller så mycket energi.

Grattis, jo, det tar ett tag att smälta att den där lilla krabaten finns inom en. Jag har inte heller greppat det än.

Jag har tänkt att amma om det går. Men om jag känner att min psykiska hälsa börjar bli allt för dålig så kommer jag att prioritera att sätta in medicinering och börja flaskmata.

Måste bara säga att min sambo är underbar. En timme efter middagen kommer jag på att jag skulle kunna mörda för en fiskburgare från McDonbalds (tycker inte ens om den i vanliga fall) varpå han snällt plockar fram bilnycklarna och kör oss dit för middag nr 2.

Igår läste för övrigt bonuskillarna saga för bebisen i magen. Hemskt sött.

Jag är i v18+3 och känner inga sparkar än men de på ultraljudet sa att det beror på att jag har moderkakan i framvägg så de trodde att det nog skulle dröja några veckor till innan jag känner. Jag känner dock ibland små rörelser därinne, men det känns mest som att något kittlar till lite.

Grattis till er som varit på UL!

Skönt att de tar dig på allvar. Jag är också bipolär (+ ADHD, asperger och en massa pålagringar) men känner inte riktigt att jag tagits på allvar, fast jag är dålig på att stå på mig så det kan ha varit det som var problemet.
Jag har inte riktigt funderat klart över det där med stress, förlossning och depression fast min psykiatriker sa att det är vanligt med depression efter förlossningen när man är bipolär. Tänkte prata med bm om hur man går till väga för att få tillstånd att komma in tidigt på förlossningen, för min stora skräck är att bli hemskickad och sen komma in först när det är för sent för bedövning. Något tips på argument jag kan använda mig av för att få henne att förstå att det verkligen är viktigt att jag tas på allvar?

Ida:
Läste din blogg nu och har en våt fläck på golvet mellan mina fötter där mina tårar landat. Förstår att du är rädd för att känna glädjen. Jag kan inte ens föreställa mig den sorg du måste bära med dig. Jag kan bara hoppas att när du ligger där på BB nästa gång med en varm, frisk och sprattlande liten bebis mot ditt bröst så är det glädjen över graviditeten som du minns.

Rumpelstiltskin: Är väl påläst när det gäller ADHD och asperger, men bipolär-diagnosen kom senare och har på något sätt känts sekundär, men jag har förstått att när det kommer till graviditet är det just bipoläriteten som kan ge problem. Ska läsa på lite mer och ladda mig med argument. Sist försökte jag förklara vad jag menar med att jag får ångest, inte oro utan ångestattacker, men bm verkade totalt oförstående inför det fenomenet. Blir lite knepigt också eftersom jag går till en privat psykiatriker och landstinget därför inte har tillgång till mina journaler, borde nog ordna så att dom får ta del av den så jag slipper sippa och förklara allt för dom.

Jag köper saker sporadiskt och har gjort det i flera veckor nu, dock väntar jag lite med babyskydd och sådana större saker. För mig känns det som en viktig del i processen att förstå att jag är gravid. Det känns fortfarande så overkligt, men när jag tittar på de små bebisplaggen jag köpt så känns det lite mer "på riktigt".