Gjorde bikarbonattestet idag v17+6, helt tyst, inga bubblor, efter mycket omrörande fortfarande helt tyst. Tolkar som flicka.
Gjorde det testet även i v11 el 12, då fräste det lite och jag tolkade som pojke.
Ska bli spännande att se på tisd vad det som ligger där inne, längtar med skräckblandad förtjusning. Är så rädd att något ska vara fel samtidigt som jag vill se mitt lilla knytt.
Så den dagen blir det en stor undersökning eftersom jag ska göra ett flöde innan, men allt känns bra just nu så det ska nog gå bra. Skönt att dom håller koll på bebisen så tidigt.
Ska iväg och "föreläsa" om mitt liv med mina diagnoser idag och allt jag har i huvudet är tankarna inför morgondagens ultraljud. Misstänker att jag får läsa innantill om jag inte bara ska stå och babbla om graviditetsångest. Försökte plugga lite på materialet idag, men efter 10 min gav jag upp och fortsatte med att oroa mig inför morgondagen.
Nu är det snart dags. Om 1 timme ligger jag och tittar på vad som finns i magen. Så sjukt nervös. Gett upp alla planer på att få i mig frukost. Är skräckslagen och överlycklig på samma gång. Allt jag vill just nu är att få se en levande bebis där inne. Har ju inte blivit lugnare av det jäkla angel soundet eftersom jag fortfarande inte hittar några hjärtslag, har inte heller känt några tydliga fosterrörelser så det här blir första konkreta livtecknet om nu allt är bra.
Lättnaden och lugnet har infunnit sig i kroppen. Var på RUL i förmiddags och fick se en fantastiskt fin och frisk liten kille där inne. V18+0 idag och beräknad förlossning står kvar 25/9. Moderkakan i framvägg vilket förklarar varför jag inte känt några starka rörelser än, men vet fortfarande inte varför jag inte hört nåt med AS, men nu spelar det ju ingen roll. Firade med att köpa massa bebiskläder.