Vi som försökt ett tag utan plus

Hej på er!

Vill bara hoppa in och säga en grej... Denna månad hoppade jag över BDG och åt bara Rosenrot, för jag var för snål helt enkelt. Och denna månad har jag inte fått nån ägglossning alls. :( Jag som blev så glad förra månaden när jag ÄNTLIGEN fick ägglossning. Och det var nog tack vare BDG då, eftersom det inte hände ett skit denna månad. Så det är bara att börja igen! 

Jag har inte startat någon utredning ännu. När de återkommer från sommarledigheten ska jag söka dit för nu har jag accepterat att vi inte kan själva. Jag är rätt trött på det här nu så jag struntar i det. Tänker inte försöka nåt mer själv nu. Fertilitetskliniken får göra sitt nu! :)

Jag är på dag 16 idag. Tog nyss ett nytt ÄL-test som är TVÄRNEGATIVT! Så nu testar jag inget mer och försöker inget mer. Nu ska jag bara jobba färdigt sista veckorna, sen vara ledig med min älskling och åka på semester med honom. Resten får fertilitetskliniken hjälpa mig med, för nu är jag tömd på optimism och tålamod. Känns rätt okej ändå, jag blir bara deppig av att hålla på med det här. 16 månader har gått och det tär fan på en...

Hej tjejer! Tittar in en snabbis för lite uppdatering. Jag fick ju ingen ägglossning denna månad, till min stora besvikelse, och gav ju som ni vet upp litegrann. Ska egentligen ha mens om en vecka men fick en liiiten ljus blödning efter sex igår och som blivit till bruna flytningar idag. Det här fick mig att få nog och jag ringde till vårdcentralen. Jag har nu fått tid den 15 augusti så då sätts bollen äntligen igång. Nu fick jag liksom modet att söka hjälp. Det känns skönt! Så fram till 15 augusti tänker jag skita fullständigt i att försöka få ägglossning och bebis, bara slappa, för snart kommer hjälpen! Puss på er, tappra kämparinnor!

Hej tjejer!

Jag ser att det är mycket mens i tråden och det är så himla tråkigt. Jag kikar in lite här idag för att få skriva till någon. Jag knäckte ihop för några dagar sedan, då när jag ringde och bokade tid för hjälp, och jag har varit så ledsen ända sedan dess. Det känns så himla jobbigt allting. 16 månader har gått, och det kanske inte är så lång tid, men det känns som en evighet. Jag önskar så himla mycket att jag kunde få bli gravid. Nu. Inte om ett halvår, inte om ett år. Nu.

Det känns som att man kämpar och kämpar, för att hålla modet uppe och glädjas åt annat - och det gör jag verkligen som oftast - men sista veckan nu har jag varit så himla ledsen. Orkeslös och hopplös. Som om jag inte har mer att ge för det här. Usch! Jag är så himla besviken, och orolig för att det inte ska bli något alls.

Varför kunde jag inte åtminstone fått behålla en fungerande ägglossning?

Jag lyckas inte tänka på nåt annat. Jag lyckas inte tränga bort oron och jag känner inte att jag är glad över någonting just nu. Jag är bara ledsen, besviken och uppgiven. Jag skulle ju ta en paus nu fram tills att vi får komma till vårdcentralen, jag skulle göra annat och roa mig och njuta av sommaren. Men jag vill inte det. Jag vill bli en familj. Jag vill glädjas åt en graviditet. Jag klarar inte av att stänga dom känslorna ute.

Vad fan ska man göra hörrni? Hur lyckas man vara lycklig när man misslyckas månad efter månad?

Hur gör man?

 

Jag tror inte vårdcentralen skriver ut mediciner. Det gör nog bara fertilitetsklinikerna. Jag vet att vi har rätt att gå dit direkt, utan remiss, men de har sommarstängt och vårdcentralen öppnar tidigare än fertkliniken. Så jag går bara och väntar och väntar på att de ska öppna så jag får komma dit. 

Jag har vänner som jag kan prata med, men de är alla gravida. Nygravida eller halvvägs. Så man vill ju inte förstöra deras lycka med allt negativt snack. Därför skriver jag av mig här. När jag är med mina vänner så glädjs jag åt deras graviditeter. När jag kommer hem är jag helt matt och trasig, för kontrasten blir så tydlig. Det är tufft.

Tack för ditt stöd! 

Rebster: Precis så! Och visst ska jag kämpa vidare, men den här veckan har det verkligen tagit hårt på mig. Hårdare än på länge. Jag jobbar fulltid och har inget ledigt på ett tag, men sen när semestern kommer igång så kanske jag kan tänka på annat. Vi ska utomlands, jag och min man, så då hoppas jag på att få ha lite roligt.

Jag känner mig otacksam och dålig när jag är såhär. Jag har sååå mycket att vara tacksam för, och ändå är jag så nedstämd och ledsen. Jag skäms nästan för det.

Men längtan är så stor!

Ja, ni vet ju alla hur det är. 

Ja, det är många här inne som deppar nu. Usch! Nån gång måste det ju vända för oss alla. Det bara måste det ju.

Eftersom jag inte fick någon ÄL denna månad är jag livrädd för att mensen inte ska komma - att väntan på nästa försök ska bli ännu längre. Jag ska ha mens i övermorgon, den 25:e, men det vet man ju aldrig. Usch, jag vill verkligen inte vänta en hel cykel till. Jag vill börja äta BDG på en gång nu och få en ny ÄL!

Så nu ber jag en stilla bön.

För oss allihop. 

Kanske 4a: Jag beklagar verkligen det som hänt. Men det är ändå bra att du kan se på det hela på ett positivt sätt - så fort kroppen är tillbaka som vanligt så är det bara att köra hårt igen. Det ska du ha en eloge för, jag hade nog brutit ihop fullständigt själv. Jag håller verkligen tummarna för att det går snabbt för dig att komma tillbaka nu!

Drömmen om att få bli mamma äter verkligen upp en emellanåt. Tänk att man kan längta så efter något som man inte ens har varit med om tidigare. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att ha en sparkande bebis i magen, eller hur upplevelsen att få se sitt barn för första gången känns. Jag har verkligen ingen aning, jag vet bara att det är vad jag önskar allra mest. Det känns så hopplöst att det FORTFARANDE inte hänt ett smack. Jag trodde att jag var inne på försök 16 denna månad, men när jag räknar efter så är vi inne på försök 19.

Hua!

Jag hade aldrig trott att jag skulle sitta här, 19 månader senare, utan att ha blivit gravid. Jag blir till och med arg när jag tänker på det. Arg, ledsen, uppgiven, förtvivlad, besviken... Att göra barn är det mest naturliga vi kan göra, det är från början vad vi är här för att göra... och jag lyckas inte med det. Man känner sig ju rätt misslyckad och värdelös såhär i depptidernas topp. Jag vet att jag inte är det egentligen, men det känns verkligen så. Om jag inte ens kan ge min man ett barn, vad kan jag då ge honom? Lite så känns det... ibland.

Men oftast är jag glad ändå och blir det nog snart igen. Det var visst en lång depperiod den här gången, men man måste ju få ha sådana ibland också i det här kriget om ett liv.

Jag blir starkare bredvid alla er andra som också kämpar och förstår det här.
Det är värt guld!  

Det där är en jättebra idé! Målet är ju att vi alla ska hamna i den tråden så småningom. Och ni kan behöva ett positivt laddat ställe, istället för att lyssna på vårat gnäll och vår hopplöshet hela tiden. Ni är ju i ett väldigt speciellt och underbart stadium och det måste ni verkligen få njuta av. Jag har svårt att tro att någon här inne tar illa upp när ni berättar om era graviditeter, för vi vill ju också vara med och gotta oss! :) Men för ER skull är en ny tråd en väldigt bra idé.

Jag kommer snart över till den också Adnil! :)
Jag har bestämt mig för att jag minsann ska bli gravid innan 2012 är slut i alla fall. Det lär ju inte vara för mycket begärt, efter 19 månaders kämpande?!

Kram på dig!