Försöker skrev 2012-11-18 20:06:54 följande:
Vad fina ni är allihopa...
Jag hoppas ni alla får era plus!
Har fortsatt att gråta och gråta. Maken fattade ingenting, han kom hem med blommor, det är vår 3 mån bröllopsdag idag. Men han trodde det var en av mina "vanliga" dippar. Ville inte säga nåt om min gravida vän. Vi har pratat om det många ggr och jag sa redan då att när den dagen kommer, då kommer tillvaron rasera. Han skulle bära alla mina sorger själv om han kunde, han är bara sån. Så gick han ut och köpte en bok åt mig (det är hans "grej", han författar själv och kan spendera timmar med att leta böcker åt mig) och köpte nyponsoppa, min "tröstdryck". Då brast det helt och jag berättade om min väns graviditet (det andra visste han redan). Så nu har jag gråtit och gråtit ännu mer i hans famn, mitt fejs är helt igenmurat, usch som jag ser ut! Har gråtit konstant sen kl 2, det tar fortfarande inte slut. Känner inte att jag är värd ett föräldraskap längre....
Och stackars maken, han är så genomsnäll och förtvivlad och vet inte vad han ska göra. Han är så underbar och gör allt han kan. Han förtjänar inte heller all den här skiten! Han borde va med nån som kan ge honom en riktig familj...
NEJ, Försöker! Han förtjänar dig! Ni förtjänar varandra! Du förtjänar honom! Genom att finnas där, göra det han gör så visar han att han finns där för dig oavsett vad som händer! Det är inte ditt fel att ni inte har blivit gravida än! Det är inte naturen som försöker "rensa ut dig"! Skulle naturen rensa ut så skulle världen garanterat inte vara så fylld av idioter (som din klasskompis tex) finnas, för dessa skulle varit utrensade för länge sedan! Du förtjänar din man! Du förtjänar att bli älskad! Du förtjänar att ha en person vid din sida som finns där, som tröstar dig, som älskar dig för den du är. Som älskar dig oavsett om ni får barn, oavsett om det är biologiska eller ej. Som älskar dig för att du är just du! För du är en underbar person, det kan vem som helst av oss som lärt känna dig här i tråden intyga! Du visar på en enorm mognad och medmänsklighet som vilket barn som helst skulle bli överlycklig av att få ha dig till sin mamma.
Jag förstår att du känner dig värdelös och att klasskompisens ord gnager i dig. Jag har själv haft dom tankarna. Men samtidigt så har mina år gett mig en mognad och kunskap och jag inser numera hur idiotisk den tanken är. Jag har träffat så många underbara människor som verkligen varit värda föräldraskap. Personer som kämpat i åratal men som inte lyckats. Det är komppaet som till slut, när läkarna sa att en graviditet skulle inte bara riskera barnets liv utan även hennes valde att gå den alternativa vägen, adoption och som nu, idag har världens goaste lilla 5 åring hemma hos sig som är deras barn. Eller personen som alltid längtat och velat få barn, men inte lyckats. Endast fått ett tiotal missfall och ett par X. Läkarna dömde ut hennes förmåga att bli gravid på egenhand pga en bortopererad ÄL och en ärrad och de skulle precis påbörja med IVF, skulle precis påbörja homronbehandling när man uptäckte den lilla, lilla gulesäcken.... Eller det där paret som åre efter år försökte få barn, men aldrig lyckades. Inte förrän på sitt 13:e IVF-försök. Eller han som efter flera längre förhållanden, med en enorm barnlängtan och längtan efter en barnaskara, tillslut, som 40+are, efter 3-4 års försökande med kvinnan i sitt liv, nu, äntligen ska få bli pappa. Skulle inte naturen vilja att de förökade sig och spred sina gener? Ingen av dom har, vad jag vet några genetiska sjukdomar. Inte en enda av dom har ens haft några synfel! Alla är de ytterst normala och flera av dom har otroligt många akademiska poäng i bagaget, skulle inte naturen vilja att dessa förde vidare sina gener? Är det så att naturen inte vill sprida dessa människors gener, men däremot gener från alla dessa människor som är helt olämpliga som föräldrar på ett eller annat vis och som förökar sig som kaniner? Ja, då är inte naturen klok och då tar naturen verkligen och planerar sin undergång. Och det tror jag ju inte på!
Stor kram till dig! Låt tårarna komma. Ta kontakt med klinik för en eventuell IVF, om det är det ni vill göra. Eller kolla andra alternativ till hur ni kan få barn, som tex fosterbarn eller via adoption. Eller låt allt bara ligga ett tag och se vad det är ni vill göra. Låt sorgen välla över er, allt för att ni sedan ska orka gå vidare. antingen i era försökande, eller vilken väg det nu är ni känner ni vill försöka ge er in på. Men oavsett, om du inte redan har en samtalskontakt. Försök få tag på en. Någon som du kan prata med. Någon som kan hjälpa dig att hantera känslorna. Sorgen. Känslan av skuld. Bitterheten. Tomheter. Allt. Är inte den första bra, förösk hitta någon annan. Och sedan så vet du, vi finns här. Vi tror på dig. Du är värd att vara lycklig. Du är värd din man. Nu, imorgon, för alltid
