Vi som försökt ett tag utan plus
Gällande hur man svarar på frågor så är det klart att det varierar beroende på vem som frågar och vilken situation man befinner sig i just när frågan kommer. Jag är till min person väldigt rättfram när det gäller allt och även detta. Jag brukar säga som det är, att vi har försökt i över två år och fått diverse hjälp från kliniken, att det inte finns något fel på någon av oss så någon gång kommer vi förhoppningsvis lyckas - det verkar dröja lite bara. De flesta brukar vara ganska respektfulla då, men om någon börjar tjata om att det är psykiskt och att man ska slappna av så brukar jag bara säga, "jag förstår att du menar väl, men du har faktiskt ingen aning om vad du talar om just nu".
Så långt det är möjligt tycker jag inte man ska stressa upp sig över frågor som kan komma. Det är ju jobbigt såklart, men nånstans försöker jag tänka att det inte är något att skämmas över, att det är så många som går igenom samma sak och att det måste vara okej att tala om det - så länge man vill. De flesta är faktiskt mer förstående än man kan tro - eller åtminstone kloka nog att inte uttrycka sig om det. Vill man inte tala om det, ja då får man helt enkelt ljuga. "Vi skaffar barn när vi känner oss redo. Punkt."