Är jag verkligen helt omöjlig att både tycka om och att älska? 
Jag är den person jag alltid har varit, men jag orkar inte längre ljuga, spela spel & kompromissa bort en sån stor del av mig själv, för att bara FÖRSÖKA passa in någonstans, att KANSKE till slut duga som partner åt en man som vill ha en seriös relation med mig.
Jag vill också bli älskad! Jag vill hitta min tvillingsjäl, mannen som älskar mig tillbaka lika mycket som jag älskar honom.
Som ger mig den trygghet jag sökt efter hela mitt liv & som jag bara upplevde i din famn, när dina starka armar höll hårt om mig & du sa att du älskade mig tillbaka.
Det var en sån fantastisk känsla av att få möta en komplett främling & ändå direkt känna en sådan stark samhörighet med dig, precis som vi hade möts i många liv innan detta.
Att direkt känna att vi hörde ihop, att få så starka känslor som jag aldrig tidigare känt, som gav mig modet att till slut våga göra allt det som jag tidigare inte vågat, av rädsla för att bli utsatt för hånskratt, äcklade miner & sedan dumpad.
Och bara känslan av att veta att du kände likadant som mig, utan att jag först hade sagt ett ord om mina känslor, var obeskrivbar, ren glädje & lycka. Jag trodde verkligen på att vartenda ord du sa var sant, för du hade ingen anledning att ljuga. Men ändå slutade allt med att du bara ljög för mig & nu vet jag inte ens om du verkligen var sann på riktigt. Var något av det du sa sant? Det du fick mig att känna?
För jag kände mig för första gången i mitt liv så trygg, äntligen älskad & all min rastlöshet (som ständigt har fått mig att fly i 20 års tid, i hopp om att jag kommer att känna att nästa bostad kommer att kännas "rätt", men det gör de aldrig) var plötsligt borta ur min kropp. Jag kände mig så lugn, trygg & som om jag äntligen hade hittat "hem". Till min tvillingsjäl, till min bästa vän, till mannen som jag trodde älskade mig lika mycket som jag älskade honom, men som visade sig vara en lika stor lögnare & bluff som alla andra.
Jag duger bara till att sexchatta med, att skicka bilder/runkvideos till för de män som älskar att visa upp sin jävla kuk för alla, att knulla (förmodligen duger jag även bara som ONS åt sexmissbrukarna).
Jag är utbytbar mot vilken kvinna som helst, bara snäppet bättre än en vanlig hora för jag gör det ju gratis om de lyckas få mig att tro att de är kära & vill samma sak som mig; dvs ha en seriös relation.
Jag är alltid bara någons lilla tidsfördriv, antingen för att han vill vara otrogen & vem som helst duger, eller så är jag kvinnan som duger i väntan på den Rätta, den som man har en seriös relation med. En kvinna som är bättre, yngre, snyggare, smalare, smartare än mig, vad som helst för ALLT är ju fel med mig.
Någon som är "enkel" & inte känner så mycket känslor eller pratar så mycket, någon som tjänar mer pengar, så du inte riskerar att KANSKE behöva försörja mig någon gång.
INGEN vill ens lära känna mig, alltså duger jag inte ens som en tänkbar partner i en seriös relation. Jag vill bara bli älskad för den jag är, bli älskad tillbaka & jag har så mycket kärlek att ge någon, komplett lojalitet & aldrig en enda lögn, för sådan är jag - älskar för all evighet & vill ha allt eller ingenting.
Men det är tydligen omöjligt att älska någon som mig, så nu står jag inte längre ens ut med att se mig själv i spegeln. Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam, värdelös, misslyckad, ful, gammal, fet, äcklig.
Bara tanken på att behöva leva resten av mitt liv ensam i den här tysta & mörka lägenheten får mig att vilja dö.
Jag tänker inte leva ensam, för jag kan ändå aldrig bli lycklig & känna mig trygg & "hemma" på egen hand.
Jag föddes till att spendera mitt liv tillsammans med någon som accepterar mig för den jag är, som älskar mig tillbaka & som med glädje tar emot all den starka kärlek, passion & åtrå jag bär inom mig.
Men jag vet också att det inte finns någon för alla, inte alla hittar någon som kan älska dom. Nu har jag verkligen kämpat i 3 år med att aktivt hitta någon & det enda jag har lärt mig under tiden är att jag aldrig kommer att hitta någon man som kan älska just mig. För av någon anledning så är jag för värdelös, för alla.
Så snart är allt över & jag är så tom & kall inuti sedan min tvillingsjäl krossade mitt hjärta att jag inte längre orkar bry mig, jag varken orkar el vill kämpa ensam längre.
Jag ser fram emot att äntligen få känna frid & lämna detta helvete. Jag hoppas verkligen inte att det blir ännu fler liv, jag vill aldrig mer få mitt hjärta krossat & själen söndersliten, gång på gång.
