Öppnade upp mig igen efter att ha varit sluten i många år, för att jag inte ville bli sårad i olycklig kärlek.
Nu är jag där igen, varför kunde jag inte fortsätta att hålla mig sluten? Det gör så ont! Varför??
Att du själv påstod att du mådde dåligt, var ju bara för att du utnyttjade mig och samtidigt var med en annan. Du sa att det inte var över mig du mådde dåligt när jag frågade. Men du ska självklart må dåligt över det, för du är ett svin, en lågt stående parasit!
Men det är över nu, och jag vet att såna som dig får tillbaka det dom förtjänar.
Karma is a bitch! 
Du fick en bil, resor, dator och mycket mera men det spelade tydligen ingen roll? Du svek mig för en annan! Hur står du ut att leva på det viset? Hur länge har det pågått?
Tappat tron på mänskligheten, ingen ärlighet kvar längre. Om alla bara tänker på sig själva och skiter i alla andra, så är det inte värt att försöka bry sig om någon heller. Tragiskt att det ska behöva vara så. Konstigt nog gör man det ändå, men varför?
Usch, sårad igen. Att det ska göra så ont.... jag vill bara krypa under en sten och glömma dig förevigt.
Jag älskar dig J, av hela mitt hjärta.
Jag ville aldrig skriva det i ett sms. Jag ville säga det till dig när vi möttes och hade tid för varandra, men nu är det för sent. När vi var hos mig i februari förändrade du något i mig och jag föll pladask. Du blev om möjligt mer underbar i mina ögon och den längtan jag tidigare kände bara växte.
Jag mår inte bra och jag har saker jag behöver ta itu med. Det har varit svårt att finna en balans i livet, särskilt när det händer så mycket hela tiden. Du har dock varit en stor drivkraft och du har skänkt glädje när ingen annan nådde fram.
Mina senaste provsvar har varit svåra att hantera eftersom jag kämpat så hårt för att bli frisk. Jag är livrädd för att mina mediciner ska sluta fungera och det kaos det skapar inom mig är som en bottenlös avgrund. Min största rädsla i livet är att inte kunna vara en bra mamma eller en bra flickvän. Jag vill tro att jag överreagerar men sanningen är att jag är livrädd.
Om jag var svår med att visa känslor när jag mår bra och är kär så är den här sidan av mig ännu svårare. Jag känner mig så otillräcklig på så många sätt så du anar inte.
Jag ville aldrig att det skulle bli så här. Jag drömde om ett riktigt liv med dig, du och jag på Djurö. Även om det lät som att jag muppade mig så tyckte jag att 2025 var ett bra år att gifta sig.
Jag kommer att sakna ditt skratt, alla våra samtal, men framför allt känslan av att du var min.
Älskar dig. /C
Jag vet inte varför jag gör som jag gör, är som jag är? Dessvärre blir jag nog mest utnyttjad, fast man bara vill hjälpa de svaga.
Det är faktiskt tragiskt
Undrar hur länge jag ska fortsätta tänka på dig, gå igenom livet med dig i hjärtat och känna jag gick miste om Han. Jag vet det inte är sunt, jag vet det måste ha funnits någon mening med allt men jag kan ännu inte se den. Det finns en svaghet för dig jag inte kan förklara. Vill ringa dig, höra din röst och känna din kropp fast jag vet det är totalt omöjligt. Speciellt nu. Tror dessutom du är bättre på det här än mig. Du lever vidare. Jobbar, förtränger, troligtvis med någon ny. Fy fan vad jobbigt detta har varit och är. När ska det sluta kännas?