Jag är styvmamma till två styvbarn och tycker att det är så himla jobbigt. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD exakt det är jag tycker är så jobbigt.
Vad tycker ni andra i samma situation?
Att jag känner mer för dom, bryr mig mer om dom än vad dom gör för mig och sina syskon. Dom är inte så noga med oss känns det som. Inte pappa heller. Vi har vh och jag är jätteglad när dom är här, men känner inte alltid att det är likadant. Tror mer på vv. Som den undersökningen visade att barn som bor vv mår bättre och har lättare att anpassa sig till båda familjerna är vid umgänge mer sällan.
Jag kan bli väldigt frustrerad över att se min sambo bli respektlöst behandlad av sitt barn. Barnet har inte själv förståelse helt för vad beteendet menar. Det är ett inlärt sätt och inte något som egentligen kommer av att barnet vill va respektlös. Jag tror barnet helt tagit efter mammans beteende av min sambo och nu när jag ifrågasätter och min sambo fått lite mer distans till sitt tidigare förhållandet och fått syn på hur ett förhållande ska se ut så börjar han säga ifrån. Då ser man att barnet inte ser konsekvenserna av sitt beteende. Och då jag jobbar med barn och är uppvuxen med att man respekterar andra och att man inte kan bete sig hur som helst så skulle jag så gärna vilja tillrättavisa och hjälpa barnet så som jag skulle göra med barn i min familj eller på jobbet. Men sen har vi den där andra...mamman. Å jag vet att hon bara sitter å väntar å längtar efter situationer att sätta dit mig. Hon har även knytit barnet väldigt tätt till sig så allt mamma gör är rätt och allt hon säger är sant och det är alltid roligast hos mamma. Å sorgen jag ser hos min sambo när han får höra detta skär i mitt hjärta. Sen mår jag dåligt över de dåliga samvetet som mamman sätter i barnet över att möjligen tycka det är roligt att vara hos pappa när vi får vårat gemensamma barn. Något av det viktigaste för mig är att visa mig neutral och positiv till mamman inför barnet. Men det är helt okey för henne att prata negativt om mig......
Det är jobbigt med biomamman som mått rätt dåligt och gjort livet besvärligt för oss, men det är ändå hanterbart. Det som känns jobbigast är just de där förbjudna känslorna. De dagar och stunder som jag blir leds på bonusarna och hur de beter sig och hur det påverkar mig. Känslan av att inte kunna påverka eller styra över sin egen situation fullt ut. Svårt att beskriva det. Jag har även svårt för deras ton och sätt att "befalla" mig saker. Det har börjat kännas mycket bättre sedan vi kom så nära varandra att vi kan bli osams. Jag försöker bli bättre på att säga ifrån och sätta gränser när något inte känns ok och vågar numera bli arg - och detsamma gäller för dem. Men vi lär oss fortfarande. Sambon har varit väldigt noga med att ge oss alla den plats vi har rätt till och jag hoppas det fortsätter så även efter att vårt första gemensamma har kommit. Jag hade verkligen ingen aning om vad det var jag gav mig in på när jag bestämde mig för min sambo och ett liv med honom och hans barn på halvtid. Vissa saker har varit lättare än jag trodde medan andra saker, som jag inte ens kunde föreställa mig, varit väldigt jobbiga. Jag har själv två bröder med en annan pappa, men som barn uppfattade jag aldrig att det skulle kunna vara något problem.. Ibland älskar jag bonusarna hur mycket som helst och tänker att de gärna fick bo hos oss på heltid och ibland längtar jag bara tills perioden tar slut. Det faktum att vi bor så trångt inverkar nog lite negativt eftersom det inte går att dra sig undan någonstans just nu. Men än så länge känner jag inte att det jobbiga skulle överväga det som känns bra.
Tack för den här tråden - så mkt man känner igen sig i - i vad ni skriver och så mkt man förfasas över... känns sorgligt att det är så många som ska behöva ha det så här och känna så här...
Man skulle behöva få gå en utbildning i hur man på bästa sätt får till en nyfamilj för både barn och vuxna... men trots att det är så vanligt så är det inte så mkt man pratar om...
Saker jag tycker är jobbiga med mina bonusbarn och min kille:
*Att jag och barnens pappa har olika sätt att se på uppfostran vilket gör att hans barn är mer curlade och bortskämda än vad mitt är
*Att det är så noga med mitt och ditt när det gäller hans barn medan jag har uppfostrat min flicka till att vara generös och givmild
*Att hans barn ofta är respektlösa mot honom och säger fula saker bara för att och det är inget jag vill att min dotter ska lära sig eller nånsin göra mot mig
*Att hans barn aldrig får några direkta konsekvenser eller förstår om man inte kan få allt eller köpa allt eftersom deras pappa får dem att tro att han är gjord av pengar även om han inte är det
*Att eftersom jag varken kan eller vill överösa mitt barn med pengar och saker för att det just ska bli bortskämt gör att det blir stora kontraster dem emellan
* Jag är rädd och ser en tendens till att mitt barn tar efter snäsandet, slängandet i dörrar och det dåliga beteendet som hans son har
* Att hans flicka lindar honom runt sitt lillfinger genom att ena stunden vara ordentlig och hjälpsam men sen vara otroligt gnällig och få som hon vill i alla lägen... och eftersom det är så svårt att sätta fingret på vad det är och förklara hur jag ser på det utifrån för min kille/pappan så förstår han ju inte det.
* Att jag från att ha varit van vid ett barn och upp till sex år helt plötsligt har tre barn på 9 och 12 då vi alla bor på heltid under samma tak och med allt vad det innebär. Så mkt tid som går åt att skjutsa och hämta, läxor, kostnader för mat och aktiviteter... som visserligen min kille står för men som även drabbar mig tidsmässigt... och hur det blir längre fram.
*Jag är en sån person som inte bara kan leva som mamma och familjmor så som jag ser att min kille gör, han ger upp hela sig själv för sina barn. Jag MÅSTE få vara den person jag oxå va före jag blev mamma, rå om mig själv, mina intressen, partid osv för att kunna vara en bra kärleksfull mamma... så ser inte min kille det riktigt.
*Att det är svårt att hitta balansen till hur mkt jag ska engagera mig i hans barn och hur mkt jag får/har att säga till om, hur mkt jag får fostra och säga ifrån... det kanske kommer med tiden men det är svårt. Tycker det är helt klart lättare att säga till 9-åringen än 12-åringen. 9-åringen blir som en trogen hund när jag tillrättarvisar honom och söker kärlek coh bekräftelse vilket jag gladeligen ger honom oxå. 12-åringen ser nog mig som en kompis, en jämlike som inte uppskattar att bli tillsagd av mig...
*Att även fast det inte finns någon biomamma med i bilden så lägger sig likväl biomammans släkt i saker i form av att de påverkar 12-åringen som ofta umgås med sin kusin på det hållet att inte riktigt tycka om mig... vilket gör att hon blir splittrad att såra sin mamma och den släkten genom att tycka om mig...
*Att jag måste tassa på tå för biomammans släkt och deras känslor nu när inte biomamman finns i livet längre...
*Att man som många skrivit känner sig lite som en gäst i sitt eget hus, måste låsa vid toabesök, får inte göra som man vill riktigt och måste ta så mkt hänsyn och tänka så mkt för innan man säger eller handlar...
*Att de ska vara med överallt, att aldrig få partid/egentid... att få prata med sin sambo, se en film med honom själv eller ha sex... för att barnen är runtomkring hela tiden och de inte vill vara någon annanstans än hemma... mitt barn är gärna och ofta hos sin mormor och morfar när jag behöver få tid så barnvakt åt det hållet är sällan problem medans hans barn är så stora att de inte gärna vill vara hos sina farföräldrar och väldigt sällan hos komisar utan hellre hemma hos oss (vilket är kul i sig men oxå frustrerande att aldrig få tid själva).
*Sen ibland tycker jag att jag måste bjuda till så mkt mer än vad de får... speciellt till 12-åringen, jag säger alltid godnatt före hon säger det till mig, eller Hej när jag kommer eller hejdå ha det så bra idag när jag går... aldrig att hon skulle säga det till mig först och ibland blir jag så trött på det att jag inte säger något alls - varför ska jag vara den som måste bjuda till hela tiden?
*Jag är en rätt fysisk person men har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till hans barn, mitt eget barn och min kille kramar jag ofta på hans barn klappar jag lite tafatt på eftersom jag inte vet hur mkt de vill att jag ska krama dem. 9-åringen har börjat krama mig och visa mig kärlek vilket gör det lättare för mig att visa det tillbaka. 12-åringen däremot är inte sån alls mot mig men ibland klappar jag på henne ändå.
Usch ja det är verkligen ingen lätt sits för någon inblandad och jag önskar så att det fanns en instruktionsbok på allmänna tips och regler för hur man lättast gör i en nyfamilj... vanliga problem man kan förebygga och motverka osv men så är vi ju alla olika men så ändå verkar våra problem ofta likna varandra... finns det ingen bok om detta tro?
Det jobbigaste med bonusbarn är när ens sambo går med skygglappar hela tiden och aldrig kan erkänna att hans barn inte är några änglar som han tror. När sambon förnekar allt de gör som är fel och snedvridet. När sambon är helt i sina egna barns våld när det gäller inköp, skjutsning och allt annat. När sambon säger att "jag vill inte prata om det här nu" när det är något som gäller hans barn. När sambon aldrig är sen med att påpeka de fel och brister som mina barn har(och som jag alltid har erkännt inför honom). När ens sambo är helt blind varannan vecka och blir en helt normalfungerande människa med normala värderingar den andra veckan(när han inte har sina barn här). Allt detta är det jobbigaste med ATT HA BONUSBARN!
Min man har två barn med sig och jag har ett, bara där tror jag att vi har ett bättre utgångsläge än om bara en av oss hade haft barn. Barnens biomamma är dessutom både vettig och snäll och min man varken skämmer bort sina barn eller blundar för deras fel och brister. Och barnen är helt normala och inte dumma eller ouppfostrade. MEN jag tycker det är jobbigt ändå. Delar av det rör barnens annorlunda uppfostran och vanor som jag inte alltid tycker är ok även om det är småsaker. Delar rör att jag har lite svårt att hitta sätt att komma barnen närmare eftersom mitt sätt att umgås med mitt barn (hon är med mig i vardagen, jag leker sällan med henne) inte är vad hans barn är vana vid och då faller det sig inte naturligt. Men mest lider jag av mina egna känslor, eller brist på känslor för hans barn. Visst är det som någon säger att man kan inte förväntas ha samma känslor för någon annan som man har för sitt eget barn. Men det i kombination med att jag inte gör saker ihop med barnen gör att jag ibland känner mig som en gnatkärring vars enda uppgift är att påminna barnen om de regler vi bestämt här hemma. Och jag blir irriterad på barnen fast jag egentligen är irriterad på min man som borde ta den uppgiften och hålla efter barnen. Vi är överrens om reglerna (av typen tvätta händerna, inte fingrarna i maten, sitt ner i soffan) men min man är inte lika noga och tycker nog själv att det blir lite tjatigt att påminna varje gång. Men hur ska man annars lära sig/få in en vana tänker jag? I så fall får vi ju ta bort reglerna och bestämma att man gör som man vill, men det tycker inte min man heller. Vi har ett bra och harmoniskt liv ihop med alla barnen varannan vecka, men jag är ändå livrädd för att hans barn när dom blir större och reflekterar mer ska känna att jag är på dom för mycket eller är orättvist hård. Det förtjänar dom verkligen inte. Om jag bara visste att dom inte "tog skada" av mina känslor skulle det egentligen inte vara något problem.
Känner mig mycket igen i det du skriver "gravid till sommaren". Men tror du verkligen att dom kommer ta skade av det?
Jag hoppas inte det. Men samtidigt när jag läser inlägg från vuxna som har varit bonusbarn/styvbarn och är besvikna på hur situationen var så blir jag lite orolig. På ett sätt tänker jag att barnen inte har några förväntningar alls på att jag ska vara deras mamma, för dom har ju redan en som ger dom allt och lite till, jag kanske uppfattas mer som en dagisfröken/skolfröken eller annan vuxen som du spenderar mycket tid med. Men samtidigt när jag ibland gosar med min egen dotter mitt framför ögonen på min mans barn känns det så avståndstagande. Jag skulle aldrig avvisa dom om dom ville gosa med mig men jag tar inte egna initiativ för jag vill helt enkelt inte.
Vad tror du "the bad seed"?
Oj! MIn upplevelse verkar vara väldigt mycket bättre än många andras.
Jag har varit bonusmamma till två killar i över 12 år nu och jag älskar dem som om de vore mina egna barn. Det jag tyckte var jobbigt tidigare var att jag bara hade skyldigheter och inga rättigheter. Kommunikationen mellan bioföräldrarna var jättedålig, så jag fick (efter gemensam överenskommelse som familjerätten hjälpte oss att ta fram) sköta all kommunikation med mamman i många år. Jag tog minst lika mycket ansvar som de biologiska föräldrarna, men om det exempelvis hände något och ett barn hamnade på sjukhus så hade jag inte rätt att ringa och fråga hur det var med barnet eller att åka dit eftersom jag inte var anhörig. Idag är barnen nästan vuxna, så de problemen finns inte längre.