Vad är det jobbigaste med "styvbarn" egentligen?

Tackar också Vallakra<3

Jag måste citera dig igen. Det är ju helt sjukt vad man kan se likheter i andras situation. Vår gemensamma dotters födelse blev också helt fel..! Hade min mamma inte bott med en man jag inte gillar hade jag åkt till min hemstad och fött barnet - så hade inte min stackars stackars bonus riskerat att känna sig undanskuffad när syskonet kom! Då hade min sambo kunnat ägna ALL sin tid åt henne utan en sambo och en nyfödd som förstörde. Bitter? You bet. 
Jag måste dock tillägga den främsta anledningen för mig att jag inte skulle gett mig in i ett förhållande  med en man med barn sedan tidigare (vilket jag trots allt inte ångrar, tror jag, för jag älskar min sambo och min dotter): Man lär känna sidor hos sig själv som man inte är stolt över. Det är så OTROLIGT lätt att sitta och ha åsikter om hur hemska vi bonusmammor är som inte kan ta dessa bonusbarn till våra hjärtan till fullo och älska dem som våra egna, när man inte varit i samma situation själv. Det är som om jag skulle ha åsikter om hur folk har det i krigsdrabbade länder när jag aldrig upplevt det själv - det är förmätet och visar bara på personens okunskap. Men så många känslor som bubblar under ytan och som man inte får uttrycka, det gör en så trött... Exempel 1: Bonus kommer hem sjuk. Jag vill INTE ta hand om henne, blir snarast irriterad när hon gnäller, och går istället och oroar mig för att dottern ska bli sjuk och önskar att bonusen kunde vara hos sin mamma (men försöker naturligtvis dölja detta genom att överkompensera bonusen). Exempel 2: Bonusen är inne i en gosig period och vill sitta i soffan och mysa kvällarna igenom samtidigt som man klappar på henne. Jag gör detta, och övertygande så att bonus blir glad, men det känns INTE tilltalande och helst vill jag att hon är på sitt rum. Jag är ingen fysisk person, skulle inte sitta så med syrran eller mamma heller, bara med sambon och dottern. Exempel 3: Sambon är fullt beredd på att bonus eventuellt skulle kunna vilja bo hos oss på heltid, han skulle tycka att det vore toppen. Jag låtsas tycka att det är en bra idé men magen knyter sig i hemlighet och jag tänker på hur jobbigt det skulle vara. Jag skulle kanske inte flyttat ihop med honom om han haft henne på heltid. Seriöst. Gnäll och klagolåt, nedstökat hus och skjutsningar hit och dit i tid och otid. 
Dessa är bara tre exempel av många flera på sidor hos mig själv jag gärna sluppit upptäcka. Jag trodde att jag var en hyfsat bra och normal människa men - surprise - jag är inte den person jag skulle vilja vara. Jag tror inte jag skadar min bonusdotter för jag är en jäkligt bra skådis och hon är en glad och härlig tjej trots mina fula känslor.  

Jag känner igen mig. Maken vill få hit bonusen på heltid och med tanke på hur hon beter sig har jag egentligen ingen lust.

Men eftersom jag vet hur hon har det hos sin mamma så vet jag ju också att flickan skulle må så mycket bättre  hos oss.

Roligt att ni kan få lite tröst av mina inlägg! Det sorgliga är ju att vi är så många som har liknande erfarenheter. Det tråkigaste är ju att det verkar ganska vanligt att de gemensamma barnen liksom "glöms bort" av sina fäder. Man undrar ju vilka spår det sätter i en liten barnasjäl...

Nu är mina barn ganska stora och de verkar må bra men så har jag också kämpat, kämpat, kämpat för att deras pappa ska inse att han har tre barn, inte ett.

Visst känns det bittert att de känslor, omsorg och uppmärksamhet han så villigt gav sin dotter, dem var jag tvungen att slåss med näbbar och klor för att våra söner skulle få.

Nåja, nu har jag det liv jag vill ha även om det ibland sticker till i själen av sorg över alla drömmar om det gemensamma föräldraskapet som gått i kras...

Åh tjejer vad jag instämmer i klagan! Dessa underbara outhärdliga bonusbarn! För lika mycket som man tycker om dom ibland kan nan känna nästan hat. Och jag skulle få såå mycket skit från min sambo om han visste hur jag egentligen kände. Han skulle bli jätteledsen. Och jag är ju med jätteledsen, för precis som ni säger så vill man ju inte vara en sån elak person. Fula onda tankar. Ibland när jag säger till eller blir förbannad på bonusen kan jag känna nästan ett lyckorus. Och sedan ångest. Ångest för att man e så dum i huvet.. Sedan får man inte glömma bort ensamheten. Hur ensamt det är att leva i en sån här familj när man inte kan prata med sin sambo om det här. I mitt fall är biomamman en tveklös figur som är en sådan mamma som sätter sig själv före barnet och resonerar som en 15-åring. Hon kan inte ens erkänna min existens och är sjukt svartsjuk/avundsjuk på det vi har. Ändå va hon otrogen med min sambos bästa vän och var den som avslutade förhållandet. När hon fick reda på att jag fanns ville hon ha tillbaka min sambo och tyckte att man måste ju kämpa för sin familj..eh??? Dum i hövvet. I vilket fall så har bion bara ställt till det och detta försvårar ju även för själva "integrationen" av dottern i vår familj. Vi har ett gemensamt barn. Som tur är. Känner även igen det där med en konflikträdd man. Herregud! Man blir ju vansinnig! Och alla vita lögner för att inte göra nån arg..det blir ju bara värre. Vi har ju satt oss i den här situationen självmant bonusmammor, men jävlar vad vi får kämpa! Tack för ert stöd! Kram

Mmmm...det tog väldigt lång tid innan jag också fattade vad jag tyckte var jobbigt! Irritationen smög sig på från små saker och till slut störde man sig på allt.

Men jag har varit ganska säker på att mitt problem inte var barnen i sig. Från början tänkte jag att det skulle vara mysigt med en 'stor' familj, att de skulle vara syskon till mina barn och jag såg stora söndagsfrukostar framför mig och roliga relationer där bonustjejen tyr sig till mig istället för pappan osv. Ok på ytan är det bra, vi kommer bra överens, de gillar mig och jag gillar dem. Vi har roliga stunder ihop och kan trivas riktigt bra för det mesta. Men verkligheten hann ikapp (tyvärr för sent) och det har nu blivit något annat. Min idé om en familj föll ihop ganska snart och jag undrar vad jag kommer att kunna ge för 'familjekänsla' till vår gemensamma dotter. Och hur länge psyket ska orka.

Mitt problem har varit mannen min..Som inte vågar uppfostra, sätta gränser, som sätter bonusbarnen främst, som anpassar allt efter dem och man ska bara gilla läget. Som vissa andra skrivit, han svek mig när jag/vi behövde honom som mest under första tiden efter förlossningen och när man märker att han går miste om nuet med den underbara nyfödda för att hans hjärta och hjärna känns borta vid barnen som inte kan vara här just nu...Svårt att förklara, det var som ngn ovan skrivit om krig och att kunna förstå. Det känns som otrohet på ngt sätt där man känner att mannen inte är med dig utan med ngn annan psykist. Visst fysiskt har vi honom mycket mer men vad spelar det för roll när hans hjärta inte är med? Det känns som om man fyller ngn sorts tomrum och denna insikt gör det outhärdligt att ta sig igenom helgerna med barnen. Och såklart så försöker man inte visa ngt för barnen utan får svälja allt. Det är inte deras fel och jag skulle aldrig vilja att de kommer ihåg mig som elaka styvmamman. Men istället trycker man ner sig själv.

Även om det känns tråkigt att läsa andras liknande upplevelser så finner man också lite tröst i det. Styrkekram till alla!    

Att man faktiskt inte har samma känslor för ett bonusbarn som för ett "eget" måste faktiskt vara tillåtet! I alla fall om man inte har varit med sedan bonusen var liten. I mitt fall var bonusarna 17 resp 11 när jag kom in i deras liv. 17-åringen (som nu är 21) har hela tiden känts som en gäst i familjen, medan 11-åringen (nu 15) är en mycket mer naturlig del av familjen. Efter att ha bott varannan vecka bor hon sedan i höstas på heltid hos oss, och förvånande nog har allt bara blivit bättre. Vi har mer koll på vad hon gör, vilka aktiviteter som är på gång, vilka lappar som har skickats med från skolan etc. Hon har dessutom blivit lugnare och det känns som om hon har landat mer i sin tillvaro.

Det måste också vara tillåtet att bli lika arg på ett bonusbarn som på ett eget! Även om det tar ett tag innan man kommer dit.

 

Åh, vad skönt att det finns så många som delar den kluvenhet jag känner inför mina bonusbarn! Lättnad och glädje att läsa den här tråden!

Jag personligen blir riktigt deprimerad när jag ser vad det är för svar i en sådan här tråd. Jag var "styvdotter" både på mammas och pappas sida, vilket jag inte alltid uppskattade. Det som händer är ju att vuxna personer straffar sina barn, inte bara genom att ta skilda vägar pappa och mamma emellan, utan sedan dessutom lägga in en NY FRÄMMANDE person i barnens liv. Är barnen dessutom tonåringar, som redan är inne i en jobbig period, ja, det blir ju inte direkt lättare. Men att vuxna personer inte kan förstå vilken oerhörd börda det här är för "styv"barnen. Det är skamligt.

Om du tycker att det är jobbigt, vad tror du då inte att barnen tycker? Du hade ett val, du valde en partner som redan har barn. Det är något du får rätta dig efter. Det spelar ingen roll hur barnen är, vad som inte passar de och dig, vad som förändras med partnern. Någons barn kommer ALLTID före partnerskap, och för de som anser annat, de ska inte ha barn. Barnen kommer alltid vara det ni ska älska mest, hur kan du då sitta på internet och säga saker som "det bästa hade varit om de inte fanns". Hur moraliskt ansvarstagande är man i den positionen? Det du säger konkret är "jag vill att min partners barn (hans/hennes mest älskade varelser på jorden) ska avlida/försvinna". Hmmm... Om man då går till "styv"barnens situation. De kan inte välja som du gjorde, de har sin mamma och pappa, och de kan inte gå någonannastans. De fastnar med en främmande ny person som uppenbarligen (om vi ska gissa att merparten av er här motsvarar verklighetens grymma värld) inte tycker om barn/andras barn.

Fy f*n. Ta er i kragen. Skärp er. Visa lite moraliskt och etiskt ansvar, för en gångs skull.