Vad är det jobbigaste med "styvbarn" egentligen?

Att de finns är väl en bra start många gånger till problem.

Men om man bortser från det så kan man väl ringa in alla problem som kan uppstå när det kommer till särkullsbarn och separerade föräldrar.

Sedan kan man lägga till relationerna mellan barnen och eventulella nya partners till föräldrarna.

Som ett brev på posten vid halvsyskon kan även det vara ett stort förstoringsglas på innan osynliga problem.

Sedan har vi alla praktiska saker såsom boende och vem som ska få vad och när.

Det var lite övergripande svar och reflektioner, själv har jag problem med barnets personlighet och hur min sambo kan bli när det kommer till det barnet. Bl.a, det finns även fler saker som spelar in.
Att jag inte känner mig bekväm i mitt eget hus exempelvis, att det känns som en oinbjuden gäst som tar sig för stora friheter.

Men som du skriver kan det vara svårt att sätta fingret på exakt "den" och "den" saken, för mig är det mer genomgående, hela situationen att ha någon annans barn i mitt hem och tvingas inpå en som jag faktiskt helt ärligt inte tycker om som personlighet.

Min sambo och jag har bott  ihop i 3 år. Vi har 2 barn var med oss. Det har varit upp och ner men nu börjar det bli ohållbart. Två av våra barn drar inte jämt och det har vart bråk varenda gång de är hos oss. Sen hackar alla på varann så fort de bara kan. Det tär jättemycket på oss och vi vet inte hur vi ska lösa detta. Till det kommer också att min sambo har svårt för en av mina barn (hennes personlighet). Vi har pratat och pratat och det blir bra ett par veckor och sen är vi tillbaka i smma jargong igen. Vi kan inte ens gå ut och äta alla samtidigt utan att det hackas på varann och blir bråk. Vi tassar på tårna den veckan barnene är hos oss för att det inte ska braka åt h-vetet. Min sambo och älskar varandra överallt annat och det sista vi vill är att separera. Nu ska vi pröva att ha syskonparen varannan vecka och se om det blir lungnare när de får distans till varann. Till allt detta är också att 3 av barnen är
tonåringar och den fjärde är på väg.Men vill inte att allt ska skyllas på att de är tonåringar. Det finns ju gränser för vad man gör och inte gör. Är det någon som har tips på vad man kan göra mer för att få det lugnare i huset? 

Ja finns så mkt problem som man har svårt att hantera.
Men ett exempel så har jag jätte svårt för sambons dotters attityd, när hon kan säga saker rakt för att såra mig eller trycka på knappar för att få mig irriterad. Hade det varit mitt eget barn så hade jag nog deffenitivt haft lättare att hantera situationen. Jag godtar inte att man får bete sig hur som helst och det spelar ingen roll om det är barn eller vuxen, man ska visa varann respekt!!

Det enda som jag kan tycka är jobbigt är att jag ser hur "det dåliga samvetet" hos bioföräldern gör att det curlas väldigt mycket. Jag har svårt att se att barnen ska styra så mycket som de gör.

Den här håller jag med om.
Det är svårt också att se det utifrån och sedan kunna förklara det för föräldern man bor med utan att det tas på fel sätt.

Sen tycker jag det är otroligt jobbigt att aldrig kunna planera semester och jul och sånt. Vi försöker varje år, eftersom jag måste ansöka om semester i god tid. Och då planeras det friskt... men blir aldrig som tänkt. Ändras med nån dags varsel, ibland knappt det.
Jag längtar tills de flyttar hemifrån och vi kan planera ev. gemensamma semestrar direkt med barnen istället. Det funkar bättre. (de är tonåringar nu, så om jag bara står ut med splittrad semester och jul ett tag till så är det lugnt sen...)

Jag sitter med "facit i handen" och kan intyga att ALLT blir mycket lättare och trevligare när barnet"barnen flyttat hemifrån. Min och styvdotterns relation har aldrig varit bättre än nu.

Jag hade väldigt svårt att känna mig bekväm med styv-livet. Det var många saker som tillsammans gjorde det olidligt i perioder. Biomammans kontrollbehov och rena elakheter, makens undfallande attityd gentemot bion, flickans förmåga att spela på pappans dåliga samvete. Makens fåniga curlande, att han inte själv insåg att hans beteende gick ut över våra gemensamma barn bara för att det "var synd om" äldsta tjejen.

Herregud, hon var 18 månader när de separerade (inte pga mig, vi träffades ett år senare), hon har inget minne av sina föräldrar tillsammans och som hon ser det har jag alltid funnits i hennes liv.

Jobbigast var nog att hela tiden behöva kämpa för att våra gemensamma barn skulle bli lika sedda, uppskattade och viktiga som äldsta dottern. Det har varit många i vår omgivning som ansett att de i stort sett ska vara glada, nöjda och tacksamma för att deras föräldrar bor ihop och inte begära något annat i livet. Styv-dottern däremot har det alltid varit synd om och det måste hon kompenseras för på alla sätt tillgängliga.

Men som sagt, när flickan flyttade hemifrån blev allt lättare. Till att börja med behöver vi ha minimal kontakt med biomamman, hennes makt över oss är bruten. Styvdottern kan inte längre komma hit när det passar henne (för att vi har fler TV-kanaler) utan det sker på våra premisser. Numera är hon den gäst som hon alltid känts som för mig.

Nu vill jag inte att någon ska missförstå mig, jag gillar faktiskt min styvdotter. Men vår relation har blivit mycket "renare" sedan hon blev vuxen (nåja, flyttat i alla fall). Så det finns hopp även i den jobbigaste situation.

Du beskrev nästan i detalj hur mitt liv är!
Förutom att jag har en styvson på 7 år och är mitt uppe i det.
Hur höll du ut i alla dessa år? Blev du aldrig bitter? Det känner jag att jag har blivit och har stora svårigheter med att se det fina hos min man när han aldrig prioriterar våra gemensamma barn så som han borde..

Åh vad jag känner igen det där hos maken och hans dotter. Sen blir jag väldigt frustrerad över att jag inte "kan" ta ta i saker och ting. Just såna saker som det kräver att bioföräldrarna är med på.

Jag klarade det på ren envishet. I långa perioder var tanken på våra gemensamma barn det enda som fick mig att stanna. Jag kunde inte stå ut med tanken att de skulle behöva betala för att deras pappa var helt fixerad vid sitt äldsta barn. Visserligen betalade de ju redan men du förstår hur jag menar.

Bitter? Självklart! Och jag måste erkänna att en hel del finns kvar fortfarande. Vissa svek (tex i samband med vår äldstas födelse) minskar aldrig i mina ögon. Vissa saker går inte att förlåta men man kan lära sig att leva med dem.

Nu har jag och min man en väldigt bra relation och jag skulle aldrig vilja vara utan honom. Men om jag från början kunnat se eller förstå hur livet med en man med barn skulle bli hade jag aldrig gjort det. Jag är glad att jag höll ut, men om någon frågar om det var värt det så blir trots allt mitt svar: jag fick mina underbara barn men förutom det var det absolut inte värt det. Sveken, sorgen, ilskan har helt enkelt för stora och för många.

På ett jättekonstigt sätt blev jag tröstad av det här inlägget. Min bonus är MINST tio år från att flytta hemifrån, och missförstå mig inte - hon är en supermysig tjej och jag tycker om henne, men liksom så mycket annat i det ovan skrivna så kände jag igen mig: Numera är hon den gäst som hon alltid känts som för mig. För så känns det, hon är en gäst i min familj som jag måste låtsas att jag tycker är en lika stor del, fastän hon bara är här på halvtid. Skulle hon bo här 100% skulle det ju kännas annorlunda skulle jag tro. Men så mycket i inlägget ovan förekommer i mitt hem (t.e.x. sambons undfallande beteende mot exet, en konflikträdsla som är sjukt irriterande och som gör att man tappar respekten för sin partner) och verkar finnas i många andra familjer. Varför är det likadant i så många styvfamiljer? Varför är det så satans synd om skilsmässobarnen? Jag är själv ett och det är inte särskilt synd om mig..! Dagens skilsmässobarn bor hos båda föräldrarna och skapar därmed en relation med både mamma och pappa, något som enligt Knattetimmens källor (radio p4) gör dem TRYGGARE än barn i kärnfamiljer - för i kärnfamiljer har barnen oftast mest kontakt med en av föräldrarna, oftast (surprise...) mamman. 
Men tack, Vallakra, för att att du påminde mig om att det inte är för alltid. Hon kommer flytta så småningom och då kommer jag slippa sätta bonusdotterns behov före mina egna (nej biomammor, det är faktiskt bara ni som gör det glatt och frivilligt!) och biomammans negativa inverkan på våra liv kommer att försvinna.