Jag är styvmamma till två styvbarn och tycker att det är så himla jobbigt. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD exakt det är jag tycker är så jobbigt.
Vad tycker ni andra i samma situation?
Nähä ingen som har problem med de?
Det kan vara många saker
Man är flera, för varandra, främmande personer som bor under samma tak. Det kan kännas obekvämt för både barnen och de vuxna
Man styr inte över sin tid på samma sätt, det finns en tredje vuxen som man alltid måste ha med i beräkningen.
Det tog några år innan jag och sambons barn kände oss tillräckligt bekväma med varandra, men det är något som måste få ta den tid det tar.
Många har orealtiskiska förväntningar, och när dessa inte uppfylls, då kan det upplevas som ett problem
Att man inte har en självklar relation eller roll som kan vara ganska förvirrande att finna för alla.
Sedan är det biomamman helt klart, hur hon påverkar maken och barnen negativt, det kan vara riktigt påfrestande, man får hoppa in som hobby terapeut ibland.
Det jobbigaste är att man helt enkelt inte har tillräckligt med engagemang för någon annans barn. Att man inte har hela barnens historia eller vet vad de har med sej i bagaget. Har sedan barnen en helt annan uppfostran och vanor mot vad man försökt ge sina egna barn så krockar ju allt hemma. Vet ju vad jag vill med mina egna barn och när då sambons barn har helt andra värderingar så blir det svårt. Sen får man ju inte heller säga något till eller om sambons barn utan att bli anklagad för att "bara hacka" på dom hela tiden. Känns underligt också att ens sambo den ena veckan har sunda idéer om det mesta i tillvaron men att han nästa vecka när hans barn är där förvandlas till en liten vek lealös person som inte har någon egen vilja gentemot sina barn. Då är alla sunda idéer om uppfostran och uppförande som bortblåsta. Mycket märkligt. men det går sålänge det går....brukar jag tänka.
Jag tycker att det är jobbigt med deras mamma som inte har kommit över min man.Hon säger massa dumma saker om mig till barnen. Hon hjärntvättar de....
Hon har redan träffat en man som hon har två barn med men nääää, inte lämna hon min man ifred.
Annars så tycker jag om barnen. De vet att jag älskar de. Jag vet att de älskar mig. Men som sagt deras mamma är en annan femma. Hennes mamma dvs barnens mormor påpekade för ca 5 månader sedan att hon inte var över honom????!!
Men nu så har hon slutat höra av sig på 2 månader. Vi får väl se hur länge det håller.
Det svåra är att det är obekvämt och svårt att plötsligt leva varannan vecka i samma hem som två halvvuxna personer. Som är artiga, trevliga, utan konflikter, men svåra att lära känna och förstå sig på.
Att som icke förälder anpassa sig till att ha barn i hemmet.
Jag tycker att det svåraste är att hitta balansen mellan alla de vuxna som är barnets/barnens familj. Plötsligen måste man inte bara ta hänsyn till sin partner utan till en extra familj "där borta", alla med sina egna planer, åsikter och känslor. Patchworkfamiljen lever på mycket god kommunikation, tycker jag, och det är sällan att alla är bra på att kommunicera och ibland finns det tyvärr inte viljan.
Jag tycker att det är jobbigt att behöva känna mig som en gäst i mitt eget hem; saker som att inte kunna gå naken om jag vill, behöva låsa när jag går på toa (vilket jag sällan gör om det bara är jag och barnen hemma), att känna att jag behöver vara "artig och trevlig" (missförstå mig inte snälla) istället för att kunna vara mig själv med alla känslor. Exempel så får man inte "snäsa" åt bonusdottern för då är man elak styvmamma, men visst sjutton snäser jag ju åt mina egna barn och min sambo ibland..
Det ovan är bara det första jag kom att tänka på, finns mer.
Jag tycker det är jättejobbgt att ha et barn i huset vv som det värkar som känner sig orättvist behandlad hela tiden, som måste konkurrera om allt hele tiden, som ofta är sur och irriterad på sin yngre styvsyster och svarar henne krasst och ofint. Också jobigt att min dotter nu efter ett års tid tar efter sin styvsyster, och svarar ofint, smäller igen dören till sitt rum och säger att hon inte får komma in.
Alla dessa vanliga syskomproblemen, så blir så extra svårt att handtera när det ena barnet inte är mitt och jag sliter med att komma in på henne.
Jobigt att alla andra säger att alla syskon håller på på det sättet och att bara är sånn barn är... Får liksom inte tycke att det är tufft. Och det är heller inte helt det samma då dom inte är syskon.
Tycker också att det är skitjobbigt att barnen har så olik uppfostran.
Sist, men inte minst är det trist att gå rundt å va irrterad på henne eller saker hon gör, när jag vet att hon bara är t produkt av sina föräldrar och deras uppfostring.