Vad är det jobbigaste med "styvbarn" egentligen?

Det är jobbigt med biomamman som mått rätt dåligt och gjort livet besvärligt för oss, men det är ändå hanterbart. Det som känns jobbigast är just de där förbjudna känslorna. De dagar och stunder som jag blir leds på bonusarna och hur de beter sig och hur det påverkar mig. Känslan av att inte kunna påverka eller styra över sin egen situation fullt ut. Svårt att beskriva det. Jag har även svårt för deras ton och sätt att "befalla" mig saker. Det har börjat kännas mycket bättre sedan vi kom så nära varandra att vi kan bli osams. Jag försöker bli bättre på att säga ifrån och sätta gränser när något inte känns ok och vågar numera bli arg - och detsamma gäller för dem. Men vi lär oss fortfarande. Sambon har varit väldigt noga med att ge oss alla den plats vi har rätt till och jag hoppas det fortsätter så även efter att vårt första gemensamma har kommit. Jag hade verkligen ingen aning om vad det var jag gav mig in på när jag bestämde mig för min sambo och ett liv med honom och hans barn på halvtid. Vissa saker har varit lättare än jag trodde medan andra saker, som jag inte ens kunde föreställa mig, varit väldigt jobbiga. Jag har själv två bröder med en annan pappa, men som barn uppfattade jag aldrig att det skulle kunna vara något problem.. Ibland älskar jag bonusarna hur mycket som helst och tänker att de gärna fick bo hos oss på heltid och ibland längtar jag bara tills perioden tar slut. Det faktum att vi bor så trångt inverkar nog lite negativt eftersom det inte går att dra sig undan någonstans just nu. Men än så länge känner jag inte att det jobbiga skulle överväga det som känns bra.