Vad är det jobbigaste med "styvbarn" egentligen?
Min man har två barn med sig och jag har ett, bara där tror jag att vi har ett bättre utgångsläge än om bara en av oss hade haft barn. Barnens biomamma är dessutom både vettig och snäll och min man varken skämmer bort sina barn eller blundar för deras fel och brister. Och barnen är helt normala och inte dumma eller ouppfostrade. MEN jag tycker det är jobbigt ändå. Delar av det rör barnens annorlunda uppfostran och vanor som jag inte alltid tycker är ok även om det är småsaker. Delar rör att jag har lite svårt att hitta sätt att komma barnen närmare eftersom mitt sätt att umgås med mitt barn (hon är med mig i vardagen, jag leker sällan med henne) inte är vad hans barn är vana vid och då faller det sig inte naturligt. Men mest lider jag av mina egna känslor, eller brist på känslor för hans barn. Visst är det som någon säger att man kan inte förväntas ha samma känslor för någon annan som man har för sitt eget barn. Men det i kombination med att jag inte gör saker ihop med barnen gör att jag ibland känner mig som en gnatkärring vars enda uppgift är att påminna barnen om de regler vi bestämt här hemma. Och jag blir irriterad på barnen fast jag egentligen är irriterad på min man som borde ta den uppgiften och hålla efter barnen. Vi är överrens om reglerna (av typen tvätta händerna, inte fingrarna i maten, sitt ner i soffan) men min man är inte lika noga och tycker nog själv att det blir lite tjatigt att påminna varje gång. Men hur ska man annars lära sig/få in en vana tänker jag? I så fall får vi ju ta bort reglerna och bestämma att man gör som man vill, men det tycker inte min man heller. Vi har ett bra och harmoniskt liv ihop med alla barnen varannan vecka, men jag är ändå livrädd för att hans barn när dom blir större och reflekterar mer ska känna att jag är på dom för mycket eller är orättvist hård. Det förtjänar dom verkligen inte. Om jag bara visste att dom inte "tog skada" av mina känslor skulle det egentligen inte vara något problem.