Mångkulturalister se hit!

Att nationalstaten är praktisk i ett välfärdssamhälle håller jag med om, men det är knappast den enda möjliga lösningen.

Däremot tycker jag du har en väl romantisk och generaliserad syn på nationalitet och nationalstat, som enligt mig verkar ha ganska lite med verkligheten att göra. Som du vet kan jag ge dig massor av exempel på när individer inom en nation inte delar identitet, historia, religion, språk, etnicitet och nationella symboler. Det finns mängder av nationalstater runt om i världen som har högst onaturliga gränsdragningar.

Jag tror inte alla från överklassen i Stockholm på 70-talet kände igen sig och identifierade sig speciellt mycket med proggare och kommunister. Jag tror inte alla adel och rika på 1800-talet identifierade sig så mycket med de fattiga och arbetare som de inte ens ville ge justa arbetsvillkor och rösträtt.

Nej, kanske blir kulturen starkare?

Kulturer har ju historiskt sett haft en tendens att ibland bli starkare av konkurrens?

Du skrev tidigare:
 
"Nationaliteten delar språk, historia, religion, etniskt ursprung, nationella symboler och självkänsla (yes, cirkeldefinition!), etc. Individerna inom nationen delar alltså identitet. Det är konventionalia att gemensam identitet är en bra grogrund solidaritet. Man känner igen sig i den andre, kan känna att dess problem lika gärna kunde vara ens egna."

Det är både en grov romantisering och en grov generalisering.  Tittar man runt om vi världen och i historien, så stämmer helt enkelt inte denna bild av nationen.

Nationalstater utan nationsgränser skrev jag inget om, däremot skrev jag om att det finns mängder av nationalstater runt om i världen som har fått mycket onaturliga nationsgränser. Nationsgränserna har ju sällan satts av folk själva, utan oftast av envåldshärskare eller kolonialmakter eller som resultat av krig.

Din observation känns än så länge inte så underbyggd. Välfärdssamhällen uppstod väldigt långt efter nationalstaten. Och som sagt nationalstaten verkar knappast vara nån stor faktor som leder till demokrati och välfärd, eftersom merparten av alla nationalstater nu och historiskt varken är/har varit speciellt demokratiska eller har uppbygda välfärdssystem. Jag skulle ju vilja säga att framväxten av demokrati och välfärd beror på helt andra saker.

Vad som förenade de som krävde schyssta arbetsvillkor och rösträtt?

Tja, antagligen liknande livserfarenheter, vetskapen om liknande rörelser i utlandet och ett gemensamt mål!
Så länge man har gemensamma erfarenheter och ett gemensamt mål att sträva mot så är sammanhållning ofta ganska lätt att få till.
Jag anser att det är rätt tydligt att enbart den nationella identiteten har visat sig vara alldeles för heterogen och luddig för att bygga en sammanhållning kring. Se på de olika kolonierna runt om i världen. Så länge de hade en kolonialmakt att slåss mot så var sammanhållningen ofta väldigt god. Men så fort de blev "fria" så började de ofta slåss sinsemellan eftersom de egentligen hade helt olika syn på hur de "nya landet" skulle se ut.
Se på alla nationalistiska rörelser i Europa och världen. Så gott som inte en enda av dem går till val på att presentera en tydlig gemensam kultur eller värdegrund som alla nationens medborgare kan enas under. Den nationella identiteten är för luddig för att engagera folk.  Istället väljer så gott som varenda av dessa rörelser att skapa sammanhållning genom att peka ut en eller flera "fiender" som man gemensamt skall bekämpa.

Nej, inte bara. Titta på Norge, Danmark, Finland, Romerna, Judarna, Kurderna, o.s.v. Kultur verkar stärkas av att utsättas för attack eller konkurrens...

Det finns ju många andra exempel på folk som migrerat och med tiden smält samman med majoritetskulturen i området. Frågan är varför just dessa kulturer inte har gjort det? Kan det vara så att det beror på att de inte har TILLÅTITS att integrera sig? Att de har förföljts och förtryckts och vägrats delta på samma villkor kanske kan ha svetsat samman dem?
Sen skall inte förglömmas att mängder av både romer och judar genom åren har integrerat sig och bidragit till samhällen. Många har också självklart assimilerats och blivit en del av majoritetskulturen. Det är ju dock inte dem du ser.

Vad gäller dina spådomar, så delar jag dem inte. Jag tror vi har många svåra utmaningar framför oss. Men så länge vi kan kämpa för att öka toleransen så kan absolut de konflikter du skriver om undvikas. Det finns som sagt mängder av exempel på väl fungerande mångkulturella samhällen.

1. Nejdå. Helt vanlig definition av nationalstat. Menar du att alla svenskar delar språk, historia, religion, etniskt ursprung, nationella symboler och självkänsla och identitet. Eller hur många procent gör det? eller hur menar du? Eller när historiskt gjorde dom det?

2. Nej då. En persons nationalitet säger väldigt lite om erfarenheter och mål. Arbetarna som kämpade för rösträtt och justa arbetsförhållanden hade betydligt mer gemensamt med andra arbetare i andra länder, än de hade med den överklass som redan hade rösträtt och som levde relativt gott.

3.Mångnationella, vad tolkar du in nu?  Menar du att merparten av världens länder är demokratiska välfärdsstater? Ser man som jag historiskt så är jag rätt säkert att merparten av alla nationalstater under merparten av tiden inte har varit demokratiska välfärdstater?

4. Jo de tillhör samma nation. Det har ofta inte funnits några nationalstater på dessa platser innan. Vad har du för definition? Vem har ritat upp Sveriges gränser? Var det svenska folket?

5. Det är ett exempel som talar emot den nationella samhörighet som du talar om, med gemensamma erfarenheter och värderingar. Om det nu vore så att det fanns en sådan samhörighet och en sådan gemensam värdegrund så hade väl nationalister spelat på den? Men det verkar som om till och med de nationella rörelserna oftast är för hetrogena för att kunna komma överens om en gemensam definition på den unika nationella kulturen, och därför envisas de med att bygga gemenskapen kring gemensamma fiender istället.

Nej, jag ser på människor som individer. Varje individ har samma rättigheter. Individen själv skall ha rätt att bestämma över sitt liv. Var den vill bo. Vad den vill ha för religion. Hur den vill leva. Sen Kan ju inte individen bestämma helt själv utan måste rätta sig efter lagar och regler och ekonomiska faktorer.

Jo, jag värnar om sammanhållning. Sammanhållning byggs bäst genom förståelse och tolerans och gemensamma mål.
Ett bra gemensamt mål vore väl att se mångkulturen som något positivt och sträva efter att bygga ett så tolerant samhälle som möjligt. För Sverige ÄR mångkulturellt. Att låtsas som att vi är monokulturellt och sträva efter att utrota alla kulturer utan den svenska, det kan som jag ser det aldrig skapa sammanhållning utan bara splittring och konflikter. För svenska folket är helt enkelt inte överens om vad som är svensk kultur.

Det är inget konstigt alls. Nationalstaten är en mänsklig uppfinning. Det finns mängder av andra möjliga sätt att organisera ett samhälle. Jag kan inte spå framtiden, och känner inte att det finns nån mening i att fantisera om hur det kan se ut. Det finns tillräckligt med SF-författare som redan har målat upp möjliga framtidssamhällen.

Nationalstaten är också en ny företeelse i vår mänskliga historia. Massor av folk har klarat sig utan nationalstat. jag kan inte se nåt skäl till varför den självklart skulle överleva för alltid?

Handlar inte om dagdrömmar. Det handlar om åsikter som jag kan backa upp med både vetenskap och historiska erfarenheter.

Om man inte sätter upp ett mål kan man aldrig nå dit. Alla undersökningar visar att Sverige bara blir mer och mer tolerant med tiden. Att folk har en betydligt mer positiv syn på invandrare nu än någonsin förut.

Sverige ÄR mångkulturellt, vare sig folk vill det eller ej. Att hetsa mot invandrare, att överdriva problemen i förorterna, att måla upp invandringen som samhällets största problem och att prata om assimilering och sprida fördomar mot enskilda nationaliteter. DET skapar konflikter och splittring.

Det handlar om vilket samhälle man VILL bo i. Och efter det får man sätta upp mål.

Jag bor i det område där SD och ND fick allra flest röster procentuellt i Västra Götaland i valet 2006. Så jag ser nog samma verklighet som många invandringskritiska. Det finns gott om invandrare här, men inga invandringsproblem som jag har sett. Mina föräldrar bor i det som många kallar min kommuns "ghetto".  Och jag har varit ganska flitig besökare i bland annat Biskopsgården och i Angered.

Att skapa ett tolerant samhälle är inte enkelt. Men det är ett mål som är värt att kämpa för.

Bland annat Svenskar har strävat i flera hundra år mot detta mål. Nu verkar bland annat SD vilja bryta denna trend.

Toleranta människor hånas och kallas PK eller drömmare. Man vill motverka jämställdhet mellan könen, vill inskränka religionsfriheten, vill minska HBTQ-personers rättigheter, vill minska elevers chanser att lära sig kritiskt tänkande i skolan, vill motverka antidiskrimineringsarbetet o.s.v.

Ett tolerant samhälle är knappast en fantasi. Jag vägrar tro att det är omöjligt. Däremot så verkar tanken om en gemensam nationell identitet och värdegrund mest handla om fantasier? För ingen nationalistisk rörelse har vad jag vet lyckats definiera sin nations kultur? Ingen nationalistisk rörelse har vad jag vet försökt kämpa för att skapa ökad sammanhållning i hela sin etniska grupp. Istället verkar man oftast skapa sammanhållning i sin egen politiska grupp genom att hetsa mot alla som man inte tycker passar in i det egna drömsamhället ( "PK-politiker", "kommunistmedia", invandrare, feminister, antifacister, HBTQ, invandrare, o.s.v.)