"Barn är ingen mänsklig rättighet" i dagens DN...

Jag håller med om att barn inte är en mänsklig rättighet. Men jag antar att du kommer få massor med svar från outbildade unga människor som anser att det är en mänsklig rättighet, även om man inte kan försörja barnen själva. Äggdonation tycker jag inte är fel, men det är samtidigt ingen mänsklig rättighet att skaffa barn.

Är det den här artikeln i SvD du syftar på?

Det finns redan en tråd om detta här

Hittade den här videon (på engelska) som en liten motvikt till artikeln i SvD:


">

Att inte tro att barnen kommer att "ta skada" av sättet de blivit till är väl på något vis att stoppa huvudet i sanden? självklart kommer de fundera väldigt mkt över sin uppkomst. Jag som adopterat och tagit emot äggdonation har funderat väldigt mkt över både hur det skulle kännas att komma till genom äggdonation och att bli adopterad. Jag tror ändå att ÄD-barnen kommer ha det lättare, för de har aldrig blivit överlämnade till ett barnhem, de har blivit valda till livet. Men förhållandet till mamman som bar barnet kan bli knepigt stundtals. Med betoning på KAN, eftersom alla inte kommer känna likadant.

jag tycker personligen inte att barn är en rättighet! Det som däremot ÄR en rättighet är att barn har föräldrar som passar att vara föräldrar. Barn har rätt att ha ett bra liv och få de mänskliga rättigheterna uppfyllda. Har rätt att växa upp i ett tryggt hem där de basala behoven är tillgodosedda och där de vuxna vårdnadshavarna är lämpade att vara just vårdnadshavare.

Med detta resonemang menar jag även att denna vårdnadshavare kan vara vem som helst, bara den är lämpad och att barnet knyter an till denna eller dessa. Jag anser att det är oerhört själviskt att inte adoptera ett barn om man ändå inte kan få egna barn på naturlig väg. De biologiska banden betyder inte mer än en kärleksfull uppväxt med trygga förhållanden. När det finns så många barn i världen utan det så tycker jag att barnlösa vuxna som längtar efter barn borde adoptera. OM man bryr sig så mycket om barn i sig borde det inte spela någon roll om barnet är ens eget biologiska eller någon annans. Barn är inte ett tlllbehör som kan ge dig det perfekt livet du drömt om, barn är ett ansvar och som vuxna har vi skyldighet att ta hand om barnen i samhället/världen oavsett om det är ens egna eller andras. Att tvinga fram något som naturen satt stopp för är enligt mig själviskt. Ta ert ansvar som samhällsmedborgare och hjälp ett barn som redan existerar.

Jag själv ska adoptera eller ansöka om att bli fosterförälder OM jag inte kan få ett till eget barn i framtiden. Vad spelar det för roll om barnet inte är mitt eget kött och blod, det är de känslomässiga banden som gör en till förälder och barn, inte blodsband.

Såklart att tjejen i artikeln reagerar. Det är inte direkt den bästa gåvan att ge sitt barn att växa upp utan att veta vem ens båda föräldrar är. Detta är något man måste vara medveten om när man till varje pris ska ha ett biologiskt barn.

Det finns egentligen två frågetecken för mig runt att barnlösa borde adoptera. För det första kan man fråga sig om det är barnlösas ansvar att på grund av sin sjukdom ta hand om föräldralösa barn. Om det vore så att det är bättre att ta hand om de befintliga barnen först så kan jag tycka att det ansvaret i så fall skulle vara allas. Då borde normalfertila par skydda sig och istället adoptera. För de barnen finns ju redan... Att vara sjuk/funktionshindrad (som barnlöshet trots allt innebär) betyder inte att man därmed är bättre lämpad att ta hand om ett barn som är funktionshindrat, äldre och har varit igenom flera separationer.

Det andra handlar om vad adoption innebär. Det kan aldrig vara så att ett barn adopteras för att rädda barnet. Barnet har förtjänat att vara önskat inte utifrån en solidaritet med världen utan precis som för alla andra - för att jag vill. För att jag är självisk i min längtan. Det ska inte finnas minsta millimeterrisk att ett adopterat barn ska behöva känna tacksamhet för att ha blivit "räddat".

Jag har köat i 4 år nu. Och jag köar inte för ett barn som är under ett år gammalt, det existerar inte så ofta längre. Under de här åren har jag förändrats på ett sätt som jag tror kommer att vara positivt för ett eventuellt barn - idag finns plats i mina drömmar för en 3-åring och för både den glädje det kan vara att få vara föräldraledig med ett resonerande upptäckande barn (vilken gåva att få vara hemma ett år med en 3-åring!) och de svårigheter det innebär (tänk att ha ett språk och en kultur och leva med många barn och kanske inte ha fått knyta an till någon vuxen - bara för att sättas i händerna på en vuxen som inte kan uttrycka sig på samma språk och som dessutom vill att vi ska vara ett vi). Men det har varit en lång resa. Och jag vill absolut inte rädda mitt blivande barn, jag vill bara få bli en familj. Om mitt behov av att bli förälder och barnets behov av att få förälder kan passa ihop är det en fantastisk gåva till oss båda - men vill jag "hjälpa" skaffar jag ett fadderbarn som jag kan skänka pengar till i sitt eget land.

När det gäller kvinnan i artikeln - ja hon reagerar. Men hon reagerar också utifrån att hennes mammas andre man (systerns adoptivpappa) faktiskt inte gjorde just det, han övergav henne istället för att längta efter henne. Jag tror inte att det är självklart att reagera på det sätt hon gör, men att det är en möjlig reaktion att ta med sig in i ett föräldraskap för ett barn genom donation. Men att liknande reaktioner lika gärna kan komma från det adopterade barnet som övergavs av sina föräldrar och rycktes upp av sin/a adoptivförälder/ar till att leva här. Det är inte okomplicerat med vare sig adoption eller donation. Och jag vet ännu inte på vilket sätt mitt barn kommer bli till. Jag har några år kvar i adoptionskön och kommer förmodligen göra ett par försök till med embryodonation innan jag ger upp om magbarn. Inte för att det ena är bättre för mig än det andra (jag försökte genom adoption först) men för att jag ännu så länge bara köar...

Dessutom - ett adopterat barn är ett eget barn. Vems annars skulle det vara? Från den dag domstolen fastställer er relation är ni lika bundna till varandra som om ni vore biologisk släkt.

Jag menar verkligen inte att barnen ska bli omhändertagna för att man tycker synd om dem utan för att man att någon annan vuxen, som inte är ens biologiska förälder VILL ha dem , för att dem också råkar vara barn, som de själv inte kunde få och för att de vill göra dem till sina egna.

jag skrev ju även det, det är inte de biologiska banden som är de viktigaste utan de känslomässiga banden - med det menar jag ju att man älskar ju barnet som om det vore ens biologiska ändå.

Jag själv är adopterad och kom hit som bebis. Visserligen fanns det mycket att önska i barndomen känslomässigt sett, men sådant kan man ju inte veta från början. I alla fall så finns det ju även fosterbarn att ta hand om man man så vill ha barn.

Jag ville gärna ha fosterbarn och vara kontaktfamilj men i och med jag är ensamstående så sa dem att det kan ta lång tid att få ett i och med de flesta mammor som söker avlastning vill ha en motpol till det barnen är vana vid, vanligtvis ensamstående mammor. Såå det får vänta tills man är sambo.

MIn poäng är att oavsett barnets historia och bakgrund så är det ju ett barn som behöver kärlek. Och att vilkja vara förälder innebär ju, i alla fall för mig, att ge kärlek, vara en bra förebild, och älska barnet så som det är. Även om man får ett eget barn kan man ju få ett funktionshindrat barn.. Att ge ett barn trygghet som det aldrig haft efter många separationer är enigt mig det finaste man kan ge ett barn, att nå fram. Något man även måste med sina egna barn, det kommer inte av sig självt där heller man måste jobba på det, prata massa med sitt barn, se jhur dem har det och stötta dem i allt.
Ja ni förstår säkert min poäng där.
Ibland på det här forumet så känns det som att barn ses på som ett tillbehör, något man ska "ha" för det är så det ska vara. Och resonemanget att man hellre vill ha yngre problemfria barn känns mer som att man anser barn vara ngt som bättrar på ens självbild och image och kanske även självkänsla , istället för det omvända att vara just det för barnet- den som bättrar på, eller snarare speglar barnet på ett bra sätt, stärker en att vara den det är osv.. Jag tycker att vi som vuxna ska finnas till för barnen och inte tvärtom. Och utifrån denna tankekontext så anser jag inte att blod är tjockare än genuin kärlek, till mänskligheten oavsett uppoffringar, och till barn oavsett vem de kommer ifrån, vart de kommer ifrån och hur dem är.

Jag menar inte att trampa någon på tårna, jag tycker bara att hela barnhetsen överallt känns märklig. Som ett riktigt i-lands problem, när barn far illa överallt och vi inte ens kan ta hand om dem som finns. Vad skiljer egentligen ett barn från ett annat? Inget enligt mig förutom personligheten såklart. Men det är ju inte det man pratar om på FL utan att "ha" (äga) ett eget barn av sitt eget kött och blod..

Fast jag återkommer till att det inte alls finns en massa barn i världen som man kan adoptera. För att kunna vara helt säker på att barnhandel inte förekommer så är det höga krav på de länder vi adopterar från (dokumentationen - länderna måste ha en godtagbar struktur och kunna garantera att barnen verkligen saknar vårdnadshavare eller att deras vårdnashavare verkligen vill adoptera bort dem och förstår att barnen kommer till utlandet) liksom de har höga krav på oss. Ju bättre de länder vi tidigare adopterat från får det, desto fler barn kan adopteras inom landet och på så sätt få möjlighet att stanna i sin kultur. Det här är en utveckling som ur barnens perspektiv är positiv även om det leder till att vi som vill adoptera köar.

När det gäller familjehem är det inte något jag överväger som väg att bli förälder. Av den enkla anledningen att målet är att barnen ska kunna återförenas med sina familjer. Jag kan mycket väl tänka mig det som ett sätt att få leva tillsammans med den stora familj jag önskat mig, att få ha flera barn hemma - men inte innan jag fått egna barn (dvs egna adopterade eller egna födda - däremot inte genetiska för det kan jag ju inte få). För jag tror jag gör de familjehemsplacerade barnen och även mig själv en otjänst - om de blir substitut för de egna barn jag längtar efter. Mitt uppdrag som familjehemsförälder kommer att vara att hjälpa barnen att behålla eller upprätta en god kontakt till sina föräldrar för att på sikt kunna leva tillsammans - och jag tror inte att jag kommer att göra det på bästa sätt innan jag också har egna barn.

Jag beklagar att dina föräldrar gav dig en uppväxt som hade kunnat vara bättre, det är förstås en mardröm inför ett föräldraskap att inte kunna vara det barnet behöver.

Du är på det klara med att det forum du befinner dig i är Svårt att bli gravid? Dessutom under äggdonation... För jag har sett oerhört lite som antyder att man ser barn som accessoarer. Däremot finns det en barnhets som du rätt plumpt uttrycker det - vi har oerhört svårt att få dem. Och många av oss köar för adoption, en del sedan många år. Alla under just äggdonation har redan släppt tanken på att få genetiska avkommor... så att tala om för oss att vi inte ska lägga vikt vid biologi är kanske inte helt... rätt.

Lillsudd: Jag håller med dig till 100%

Lilithmoon: Några "problemfria barn" kan man inte räkna med vare sig man adopterar eller får barn genom äggdonation eller annan IVF. Det finns en liten men väldokumenterad ökad risk för missbildningar efter IVF. Vad gäller adoptivbarnens ålder kan jag ta vår organisation som exempel. Så här står det på hemsidan:

Nepal: Stängt
Vietnam: Stängt
Marocko: Endast för muslimska par
Haiti: Minst 4 år och huvudsakligen funktionshindrade
Thailand: Endast pojkar, minst 5 år
Indien: Huvudsakligen flickor. Inga friska barn under 5 år
Kina: Inga friska barn under 11 år 
 
Funktionshindren är också ofta av ett allvarligare slag som innebär att det inte går att fortsätta jobba för båda föräldrarna, vilket är något man i så fall måste ha både ork och råd med. För två år sedan fick vi ett barnbesked för en indisk flicka. Precis då hade jag fått reda på att jag var gravid vilket gjorde att vi inte fick chansen att svara utan de kontaktade direkt ett annat par. Vi var dock oförberedda på ett barnbesked eftersom vi hade fått veta att det med största sannolikhet skulle ta minst två år till (efter att ha stått i kö i 4 år). Informationen om flickan var att hon behövde en rad operationer som skulle ta månader kanske år. Opera  
        

... Operationerna skulle ske i Indien och betalas av de blivande adoptivföräldrana som inte fick besöka flickan under denna tid... Bara som ett exempel.

När du läser på detta forum om äggdonation och de andra trådarna om att ha svårt att få barn så kanske du tycker att vi låter desperata, men jag tror snarare att vi är en samling personer med mycket stark barnlängtan vilket jag tror bara kan båda gott för de framtida barnen oavsett hur de kommer till oss. Om det överhuvudtaget finns personer som önskar sig perfekta barn och ser dem som associarer, så tror jag detta förekommer oftare då barnen kommer lättvindigt än hon oss som får vänta i åratal.    

Ester03: Jag skulle gärna vilja veta vilken din källa är att IVF-barn har en liten med väldokumenterad missbildningsrisk. Jag har nämligen hört att det inte är så numera. Men jag vill jättegärna veta! Vore tacksam om du kunde länka till din källa.

Jag vill önska er alla lycka till. Jag menade verkligen inte att trampa någon på tårna som sagt. Jag ville bara framföra min åsikt inför trådstartarens titel på tråden. Vill tillägga att jag inte menar att infertila SKA ta hand om barn i behov av familjehem, men att det kunde vara ett alternativ då det finns barn i behov av familjer även om de är vitsen att de ska tillbaka. Man förlorar ju ändå inte kontakten med dem om man har ett bra förhållande.

I alla fall, barn är inte en rättighet utan en skyldighet med ansvar från oss vuxna.

Btw, när jag adopterades hade jag gomspalt vilket de opererade när jag var under året här i Sverige. Det syns inget och det märks inget nu. Eventuellt an aning nasal röst och att mat fastnar mellan näsa och mun ibland om man råkar svälja ngt fel. Otherwise, i am prefectly fine.

lycka till i alla fall, tror säkert nu blir bra föräldrar då ni verkligen vill bli det o planerar inför det. Precis som alla regnbågsfamiljer som ändå motarbetas så mkt i samhället.. :S