"Barn är ingen mänsklig rättighet" i dagens DN...

Det finns egentligen två frågetecken för mig runt att barnlösa borde adoptera. För det första kan man fråga sig om det är barnlösas ansvar att på grund av sin sjukdom ta hand om föräldralösa barn. Om det vore så att det är bättre att ta hand om de befintliga barnen först så kan jag tycka att det ansvaret i så fall skulle vara allas. Då borde normalfertila par skydda sig och istället adoptera. För de barnen finns ju redan... Att vara sjuk/funktionshindrad (som barnlöshet trots allt innebär) betyder inte att man därmed är bättre lämpad att ta hand om ett barn som är funktionshindrat, äldre och har varit igenom flera separationer.

Det andra handlar om vad adoption innebär. Det kan aldrig vara så att ett barn adopteras för att rädda barnet. Barnet har förtjänat att vara önskat inte utifrån en solidaritet med världen utan precis som för alla andra - för att jag vill. För att jag är självisk i min längtan. Det ska inte finnas minsta millimeterrisk att ett adopterat barn ska behöva känna tacksamhet för att ha blivit "räddat".

Jag har köat i 4 år nu. Och jag köar inte för ett barn som är under ett år gammalt, det existerar inte så ofta längre. Under de här åren har jag förändrats på ett sätt som jag tror kommer att vara positivt för ett eventuellt barn - idag finns plats i mina drömmar för en 3-åring och för både den glädje det kan vara att få vara föräldraledig med ett resonerande upptäckande barn (vilken gåva att få vara hemma ett år med en 3-åring!) och de svårigheter det innebär (tänk att ha ett språk och en kultur och leva med många barn och kanske inte ha fått knyta an till någon vuxen - bara för att sättas i händerna på en vuxen som inte kan uttrycka sig på samma språk och som dessutom vill att vi ska vara ett vi). Men det har varit en lång resa. Och jag vill absolut inte rädda mitt blivande barn, jag vill bara få bli en familj. Om mitt behov av att bli förälder och barnets behov av att få förälder kan passa ihop är det en fantastisk gåva till oss båda - men vill jag "hjälpa" skaffar jag ett fadderbarn som jag kan skänka pengar till i sitt eget land.

När det gäller kvinnan i artikeln - ja hon reagerar. Men hon reagerar också utifrån att hennes mammas andre man (systerns adoptivpappa) faktiskt inte gjorde just det, han övergav henne istället för att längta efter henne. Jag tror inte att det är självklart att reagera på det sätt hon gör, men att det är en möjlig reaktion att ta med sig in i ett föräldraskap för ett barn genom donation. Men att liknande reaktioner lika gärna kan komma från det adopterade barnet som övergavs av sina föräldrar och rycktes upp av sin/a adoptivförälder/ar till att leva här. Det är inte okomplicerat med vare sig adoption eller donation. Och jag vet ännu inte på vilket sätt mitt barn kommer bli till. Jag har några år kvar i adoptionskön och kommer förmodligen göra ett par försök till med embryodonation innan jag ger upp om magbarn. Inte för att det ena är bättre för mig än det andra (jag försökte genom adoption först) men för att jag ännu så länge bara köar...

Lillsudd: Jag håller med dig till 100%

Lilithmoon: Några "problemfria barn" kan man inte räkna med vare sig man adopterar eller får barn genom äggdonation eller annan IVF. Det finns en liten men väldokumenterad ökad risk för missbildningar efter IVF. Vad gäller adoptivbarnens ålder kan jag ta vår organisation som exempel. Så här står det på hemsidan:

Nepal: Stängt
Vietnam: Stängt
Marocko: Endast för muslimska par
Haiti: Minst 4 år och huvudsakligen funktionshindrade
Thailand: Endast pojkar, minst 5 år
Indien: Huvudsakligen flickor. Inga friska barn under 5 år
Kina: Inga friska barn under 11 år 
 
Funktionshindren är också ofta av ett allvarligare slag som innebär att det inte går att fortsätta jobba för båda föräldrarna, vilket är något man i så fall måste ha både ork och råd med. För två år sedan fick vi ett barnbesked för en indisk flicka. Precis då hade jag fått reda på att jag var gravid vilket gjorde att vi inte fick chansen att svara utan de kontaktade direkt ett annat par. Vi var dock oförberedda på ett barnbesked eftersom vi hade fått veta att det med största sannolikhet skulle ta minst två år till (efter att ha stått i kö i 4 år). Informationen om flickan var att hon behövde en rad operationer som skulle ta månader kanske år. Opera